Sparat under: Penis | Etiketter: barn, charity, Child's Play, insamling, tv-spel
Killen till höger i klippet här under gjorde mig och Linnea uppmärksamma på Child’s Play, som i huvudsak går ut på att ungar på sjukhus ska få spela tv-spel. ÅSM så klart. Linnea gjorde ett spelrelaterat armband och gav bort till försäljning – där pengarna då går till Child’s Play. Själv ska jag med försöka lista ut något.
Inas projekt hon skrev om i sin blogg fick mig att se över hur många spel jag faktiskt klarat nu, sedan jag för två år sedan tog mig i kragen och började spela spel för att verkligen klara av dom.
Under 2008 och 2009 klarade jag inte mindre än totalt 122 spel. Tillsammans med mina tidigare klarade spel har jag alltså klarat 176 av mina totalt 479 spel. 36,7% clear rate. En totalt oacceptabel siffra i mina ögon och jag filar dagligen på att förbättra den.
Då var ett årtionde över. Under året som gått har jag haft som mål att klara 100 av mina spel, vilket jag inte lyckades med. När raketerna exploderade på natthimlen och skrämde livet ur alla djuren, lämnade tungmetaller i naturen och skadade både människor och egendom så satte det punkt för ett år där jag bara klarade 85 av 100 spel. Det kan låta som en hel del det med, men att falla på mållinjen är ju sällan särskilt roligt. Så vad tycker jag om min insats, vad har jag fått ut av det? För det första känns det ju bra att ha klarat ytterligare 85 spel ur min samling, det var ju det som var tanken från början – att klara av lite spel istället för att bara samla på dom. Vidare så kan jag utan tvekan säga att jag hade roligast med Uncharted 2: Among Thieves. Tråkigast hade jag med Area 88. Uppmärksam noterar att mitt förrförra inlägg handlar om just nötningen av Area 88 och också att det aldrig blev en andra spelomgång. Jag kunde inte förmå mig att sätta mig ner med åbäket en andra gång alltså. Tvi vale..
Eftersom ett nytt årtionde står inför dörren har speltidningen Level, ordbajsromantikernas näste och fristad, ägnat halva sidutrymmet till att sammanställa de viktigaste spelen (nåja, vissa platser var inte spel) under 00-talet. Eftersom de alltså med det fokuserar på samtidens spel uteblev faktiskt ordet ”pixelperfekt” den här gången, men istället fick ”förändrade spelvärlden i grunden” bli ledmotivet som återkom på så gott som tidningens alla sidor. Detta till trots hade jag trevligt med tidningen, ett av de bästa numren som kommit sen Player1-tiden.
Idag är det söndag och min sista ”lediga” dag från AS3, åtgärden arbetsförnedringen smällt in mig i. I teorin innebär det att jag ska sitta och aktivt söka jobb mellan 13.00 och 16.00 varje vardag, men i praktiken innebär det att jag går igenom platsbanken varje dag mellan 13.00 och 13.05, sen sitter man och får ont i ryggen medan man tittar upp i taket eller sitter och funderar över hur ens liv kunde bli så meningslöst i tre timmar. Varje vardag året runt ska man sitta där och missar man en dag ryker en hel månads bidrag (man blir avskriven och måste börja om), men man har alltså 20 betalda lediga dagar att ta ut, lite som om man jobbade. Jag tog ut 1 på min födelsedag och 11 nu runt julfirandet så jag kunde åka hem till jul och sen åka hit och fira nyår ordentligt. Imorgon börjar det igen, och då har jag alltså 8 dagar kvar att ha fri lek på under sommaren, resten ska spenderas i den där byggnaden som varken har fönster, syre eller livsvilja. Jag hoppas innerligt att jag snart hittar ett jobb, det skulle ju innebära mindre ångest, mer pengar och en tid som inte pissas bort i ett meningslöst själsligt tomrum. Gott nytt år!
Sparat under: Penis | Etiketter: värdelösa sexistiska skitmänniskor som inte borde få andas min luft
Det har nog inte undgått särskilt många att Alexandra Renfors sökte jobb via graffiti på en laglig vägg, men här är ett inslag där man hör om hela historien ifall någon missat det:
Webb-TV på SvD
Det dröjde minsann inte många dagar innan någon rolig liten jävel målat över hennes tänder, skrivit BIATCH med stora svarta bokstäver över hennes ansikte och skrivit om ”Jag kan ta vilket jobb som helst” till ”jag tar vem som helst”. Människor som honom (ja, jag är övertygad om att det är en han) måste ta mig fan bort. Det blir inga sorgens tårar från mina ögon oavsett hur den människan dör, det är ett som är säkert.
Jag har bestämt mig för att försöka spela det här spelet så mycket jag bara orkar fram tills dess att jag gör framsteg eller imploderar. Se det som ett experiment angående ”Att uppskatta ett spel”. Jag kommer att rapportera allting i detta blogginlägget, dvs inte i kommande inlägg. Jag uppdaterar varje dag med ”ny” info om mina avanceringar.
————-
Dag 1
Spelad tid: 43 minuter
Antal credits spelade: 5
Banor avklarade: Första banan, en grön lastbil-bana och första planet.
Hur roligt är spelet: 3 av 10
Övriga tankar: Varför får man inte fortsätta där man dör, utan måste spela om hela banan från början? Varför sparas inte highscores? Vid de lila fienderna på molnbanan (andra planet) är det totalstopp för mig.
————-
Det finns användare på ett forum jag hänger på som förespråkar nötning som en väg till uppskattning. Om man ger ett spel tillräckligt med tid, om man tränger in i spelets kärna och lär sig att bemästra det så får man någon form av utdelning som man annars kunde ha gått miste om. Länge höll jag detta som sanning, det är ju klart att vissa spel kan vara lite svåra att ta till sig i inledningsstadiet men som av en eller annan anledning växer med tiden. Men idag tänkte jag om. Finns det inte spel som är ”bra” enligt de som har rätt att tycka saker, som upplevs som ”inte bra” av andra? På vilket sätt skulle det hjälpa att spela samma vedervärdiga smörja om och om igen? Blir resultatet alltid frälsning i slutändan? Vad händer om det går åt andra hållet? Tänk om man dör inombords av att tråka ut sig dag ut och dag in till den grad att man säljer iväg hela sin spelsamling, flyttar till öknen och blir kompis med två ödlor och en sten. Jag tillhör definitivt den sistnämnda kategorin. Ifall jag inte tycker ett spel känns lockande men ändå plågar mig med det i en längre period – då kommer jag i 9 fall av 10 att ha en vardag kantad av frustration, mild depression och oundviklig aggression.
Illustration över min humörskala:
Men om man inte alls nöter ett spel, utan istället kastar bort alla spel man inte gillade under den första halvtimmen, hur många fantastiska spelupplevelser går man miste om då? Blir man en ”casual gamer” som spelar party- och fotbollsspel i multiplayer på polarnas konsoler på fredagarna innan utgång? Var drar man egentligen gränsen, hur kasst måste ett spel kännas för att man ska kunna backa med gott samvete istället för pressa vidare?
Jag spelade Area 88 för första gången idag. Det var svaren på mitt förstaintryck av detta spel som triggade min lust att skriva det här inlägget – för naturligtvis är detta ett bra spel som man ska ge tid. En horisontal historia, visuellt ganska lam och konventionell, som inte känns särskilt spektakulär utan mest ganska småvissen – men som av någon anledning ändå fått epitetet ”en av de bästa skjutarna på SNES”. Ett typiskt exempel på ett spel som är till för den övertygade, som i och med nötning får ut mer än vad man ser vid första anblicken. Men varför ska man spela något som känns ganska tråkigt, i all evinnerlighet? För att tillslut kunna uppskatta det lite mer än vad man gjorde först? Att följa en sådan princip med total disciplin är åt helvete för hardcore för mig.
(EDIT 25/1 2010: Ägaren till Spelsinne lade utan förvarning ner hela skiten så min blogg försvann. Det tackar och bockar vi för!)
Jag har startat upp en parallell blogg. Det är inte på något vis en ersättare utan mer som ett komplement till FYFAN. På den nya bloggen, som går under täckmanteln ”Punken i 8 bitar”, samlar jag alla regelrätta spelrecensioner jag skrivit och skriver. Jag har inte hunnit lägga upp alla jag skrivit fram till dagens datum men ett par finns redan uppslängda. De flesta har publicerats på cowabunga.se förut men i framtiden kommer alla nya recensioner jag skriver att läggas upp samtidigt på Pi8B. Nu vet ni det.
Jag fick hem två förhandsbokade spel i förra veckan. Uncharted 2 och Afrika. Det var meningen att jag skulle få dom på releasedagen två-tre veckor sedan, men av någon anledning fastnade dom i postgången och blev över en vecka försenade. Jag kände mig så klart ytterst utmobbad att alla andra som bokat på VG+ fick sina spel på releasedagen och jag fick bara räkningar från ComHem, Telia och Radiotjänst. Hur som helst, tillslut kom spelen fram. Och då har jag nu valt att gå emot lite vad alla andra gör och inte alls fokusera på Uncharted 2. Jag tänker lägga krutet på den andra titeln i det här blogginlägget.
Det är sommar, 2006. Jag har precis sett en liten lågupplöst bild med lejon och noshörningar på. Det står att det är ett av de spel som kommer finnas med i PS3′ans startuppställning och att ingen riktigt vet vad det går ut på. Det heter Afrika. Det får mig att gå in på webhallen och lägga en förhandsbokning på PS3. Det fanns ett extremt skralt utbud av titlar att välja till sitt köp, men något var jag ju tvungen att köpa för att kunna prova konsolen när den anlänt. Det fick bli Motorstorm 1 (jag vet, jag vet.. men jag visste tyvärr inte då). Närmare sex tusen gick det på, med frakt och allt. Nu började den evighetslånga väntan. Jag fick hem en DVD-skiva med PS3′an på framsidan, där det skulle finnas en massa godis att götta sig åt i väntan på the real deal. Det var en tråkig och meningslös skiva som jag ägnade högst 5 minuter. Anyway, jag läste vidare om Afrika, när skulle det komma? Varför fanns det inte med i valen på webhallen? Det skulle sedermera visa sig att det inte alls var ett startuppställningsspel..
I början av 2008 nådde nyheten mig, Afrika blir av – det kommer på riktigt. Men inte till USA/Europa. Min besvikelse var total. Skulle jag alltså inte få spela det här spelet som jag drömt om sedan dagen då jag bokade min konsol? Jag funderade på att importera spelet från Japan men det skulle enligt rykten innehålla rätt mycket text så det var väl egentligen aldrig något alternativ. Det var dags att ge upp, lägga ner drömmarna om att få springa omkring på Afrikas slätter med en kamera i högsta hugg, att gå för nära något farligt djur och bli brutalt attackerad, att leta efter exotiska ödlor och titta på solnedgången från ett träd.
För en månad sedan läste jag som av en slump att det skulle släppas ett spel i USA som gick ut på att fotografera djur. Jag hajade till. Kunde det vara..? Det var det! :O Det blev översatt, det kom, det kommer! Jag gick in på VG+ och bokade på direkten, och som sagt kom det och Uncharted 2 fram häromveckan. Jag klarade Uncharted 2 på ett par dagar och satte efter det i Afrika i min konsol med skyhöga förväntningar. Det.. var.. kass………
Jag har bara spelat i någon timme under den här veckan så jag har ingen fullfjädrad recension att bjuda på än (men det kommer, så klart). Däremot har jag satt upp en del punkter som jag redan kunnat konstatera – och de lyder som följer:
- Man får inte bestämma själv var man ska åka, man måste åka med sin tröga guide hela tiden, som kör som en slowpoke och som inte har någon röst. Han bara vevar själlöst på munnen när det dyker upp en textruta med språk anpassat för milt utvecklingsstörda barn. Ibland får man möjlighet att stanna bilen på vägen, men i övrigt är det strikt bestämt. Hoppar man ur bilen för att trotsigt gå lite på egen hand så märker man snart att det finns en gräns för hur långt man får gå innan man teleporteras tillbaka till bilen.
- När djur attackerar blir det svart, långt långt innan dom är i närheten sen är man plötsligt tillbaka i lägret. Inga coola, bloodiga, läskiga attacker.
- När man varit vid ett ställe och fotat och vill till ett annat så måste man först be guiden köra tillbaka till lägret (väljer man att inte åka till lägret kastas man ut ur bilen igen) och från lägret sen hoppa in i bilen igen och så åka till nästa ställe som guiden bestämmer. Han kör otroligt långsamt, ryckigt och korkat, som jag nämnde innan – och det går inte att hoppa över de långa körscenerna.
- Det finns som också sagts heller inga röster, detta gäller för samtliga karaktärer.
- Installationen för spelet krävde nästan 3 gig och tog 4 ever att bli klar. 3 gig är rätt mycket för någon som har 20 andra spel som kräver installation, demos och köpnerladdade spel som alla ska trängas på hårddisken.
- Sparfilen är cirka 350 mb stor och det tar alltså flera minuter bara att spara spelet när man är klar.
Det är ÄNDÅ ett coolt spel. Jag gillar djur och djurinfo och det finns fina infoflikar om varje djur man fotograferar, och riktiga bilder/filmklipp till. Utförandet är katastrofalt, det märks på alla sätt och vis att det är ett väldigt tidigt PS3-spel i grunden (som av någon anledning dröjde ända till 2008 att släppas i Japan) som förmodligen inte haft någon budget att tala om, men att fotografera djur är.. trollbindande. Jag fick nyss min första kamerauppgradering och har precis börjat använda fokus (trycka olika hårt på avtryckar-knappen, i princip). Jag vet inte om det enkla nöjet i att fotografera djur förstörs av den sjukligt kassa inramningen, den sadistiskt snäva friheten och den sedvanliga handhållningen på Japanskt mes-manér – men det är något som kommer visa sig framöver.
I natt kunde jag inte sova. Alls. Jag låg och vände och vred på mig mellan 01.00 – 06.00 och gav upp när det började ljusna. Jag är inne på min trettiofemte vakna timme och det finns såklart en del grejer att reta sig på. Tyvärr känner jag mig smått sinnesförvirrad och måste ju mest se ut som en dement Arne Anka för den oinvigde. Två grejer i synnerhet ska få sina fiskar sprängda åt helvete och vi börjar med Japangamestock. Det är en sida som kränger tv-spel till hyfsade priser men som med frakt och tull förvandlas till orealistiska ockerpriser. Deras extrema frakt och tullverkets vidriga skitfingrar lägger vi åt sidan för stunden och ägnar oss istället åt ett specifikt objekt som jag inhandlade för surt förvärvade korvören (fådda skattepengar som blev över från bolaget-rundan). En PC Engine. Jag antar att konsolerna bara testas som allra hastigast, går dom igång får dom klartecken och krängs iväg till första bästa nisse med stålar. Det är något jag skulle kunna acceptera till den grad att de naturligtvis inte kan gå in och gräva i varje enskild konsol efter ”mindre viktiga” defekter, men jag kan inte acceptera att man underlåter en grundlig undersökning på utsidan. Där man sätter in spelen finns det så klart en öppning, och precis i öppningen kunde man skåda vad som nästan såg ut att vara en härlig mix av sirap och rost. Jag skruvade av skalet för att ta mig en närmare titt, och insåg till min skräckblandade förtjusning att det var långt mer intrikat än vad jag först anat. Gegget låg på hela kontaktytorna och ner i de fästena som spelet ska sitta fast i under spelande. Nedan följer en bild på Japangamestocks måttstock för en ”video game console in great condition”.
Hur ska jag lägga orden, vi provar oss fram.. Mig veterligen behöver alla anställda, oavsett var de jobbar, kunna föra en tankegång som åtminstone skulle kunna misstas för en fungerande tankeverksamhet. Att kräva någon form av IQ eller för den delen motorik nog att röra merparten av sina fingrar känns väl lite hårddraget med tanke på att människor i största allmänhet är ganska oimponerande – men jag kan inte i mina vildaste fantasier tänka mig att det krävs någon kunskap alls utöver basala överlevnadsinstinkter att upptäcka det här gegget på en konsol man skeppar iväg till intet ont anande kunder på andra sidan världen. Men visst, jag är inte den som är den. Har de sänkt sina anställningskrav till helt sonika alla som har en någorlunda fungerande puls så är väl det bara bra för just deras verksamhet (och till viss del kanske Sverigedemokraterna). Jag svalde min stolthet och plockade fram de gamla trogna topsen tillsammans med t-röd och lite tålamod. Tio minuter senare såg det ut så här.
Som ni tydligt kan se är smutsen borta från den stora lättåtkomliga ytan, men vad den här ganska komprimerade bilden kanske inte riktigt visar på är att ”uttaget” är fullt av gegg också, som jag inte kommer åt att ta bort. Jag får hem ett spel i dagarna och då återstår endast en provspelning..
Min andra grej att klaga på känns lite väl desperat att hugga efter, lite som att jag bara vill klaga för att jag är trött – så jag tror jag lämnar det orört för tillfället. Kanske får jag ytterligare anledning att återkomma till ämnet vid en senare tidpunkt.
