Satt uppe till halv tre på natten för att snipa en auktion på Tradera. En vinylsingel ska ju fan i helvete inte kosta mer än max 40 spänn (då får det vara en apbra singel) och jag hoppades komma undan relativt billigt. Men som vanligt slutade det i astronomiska summor (Tresiffrigt. För en singel. TRESIFFRIGT!). Sen när ska punkskivor vara trippelt värda sin vikt i guld? Är det några Blue Fox/skivsamlarhybrider som lyckats lura till sig ett extra bidrag som sitter och trissar upp alla priser till stjärnorna?
Jag får snart börja lyssna på någon annan musik där pengarna inte ännu fått börja styra. Typ kroumata-synth eller kanske någon form av vistolknings-samling från FUB?
Solklart är i alla fall att jag är för fattig för punk.
Jag är väl medveten om att det alltid är enklare att ta den lätta vägen, att racka ner på saker och ting. Men varför måste alla göra det? Okej, nu undrar ni varför jag på FYFAN menar på att det är onödigt med allt negativt skitsnack. Då ska jag lugna er med att säga så här; det finns en del tumregler att gå efter, enligt mig. När det handlar om människors kreativitet till exempel.
Har någon gjort en låt, skrivit en kod, skrivit en text, målat en tavla – vad som helst – hur mycket behöver denna personen okonstruktiv kritik tror ni? Vad finns det för mening med att berätta för skaparen att DU inte gillade det, om du inte tänkt dela med dig av någon vidare kunskap? Att bara dissa saker kan fan en två-åring göra.
Att ideligen vara missnöjd med tv-spel, filmer, skivor etc är något som visserligen kan se jävligt tråkigt ut för åskådare, men det är ju definitivt något som vem som helst får ägna sig åt. Men orkar vi andra lyssna på hur kass allting är då? Varför inte använda den där besvikna energin till att göra något mer konstruktivt? Gå ut och slå ihjäl en nazist eller vad som helst, men varför sitta och gnälla för alla andra om hur kasst något är? Det är förmodligen ändå ingen som vill lyssna på något sådant. Eftersom man oftast tycker olika om saker och ting.
Viktigast är väl egentligen att om man tycker något som någon annan gjort är dåligt så tycker jag att man gör något bättre själv istället. Man kan göra vad man vill, om du vill ha din musik på någo specifikt sätt så tvinga inte andra att spela din skit utan spela in eget! Om du hatar bra spel så spela dina kassa spel då, men ge inte andra dåligt samvete för deras val! Om du tycker något är dåligt uttryckt, uttryck det bättre själv!
Jag kan själv leka finn fem fel på nästan allt i världen, jag hatar fan precis allt när det kommer till kritan, men varför göra det? Jag gör hellre något på egen hand istället, krossar den här världen och bygger en ny. Det borde alla gnällspikar också göra, tänk så mycket roligare det hade blivit.
Det är så tragiskt.
Uppskattningsvis är det alltså en människa som svälter ihjäl var tredje sekund. Eller, 3,2 sekunder rättare sagt. Det har dom räknat ut med hjälp av radien gånger radien gånger pi eller nåt sånt där.
22:14, svensk tid, påbörjades upplivningsförsöken som pågick i lite mer än en timme. Vi kan då ponera att han förklarades död vid cirka 23:30.
Sen 23:30 har det gått 25 timmar – det vill säga 25 x 3600 = 90.000 sekunder. Grovt räknat är det alltså 30.000 människoliv som slocknat p.g.a. svält. Och då är inte andra faktorer inräknade, utan bara svält. Mestadels barn.
Men Michael Jackson var en artist, en stjärna, värd mer än oss andra. Han har påverkat så många med sin fantastiska musik och berört både lyssnare och barn på sätt vi inte räknat med.
Vi har förlorat en av mänsklighetens stöttepelare, låt oss ha en tyst minut, där vi tänker på hans storhet – inte på de 20 barnen som svälter ihjäl under den tiden.
Idag hade jag tänkt publicera lite texter jag skrivit (ämnade att vara låttexter) vid olika tillfällen i mitt liv, vissa är så gamla som 8 år (och jag lägger upp dom osorterat), så ha överseende med mitt dekadenta dillande.
ERECTION = TORTURE = ERECTION
“Nothing left inside
been rotting away
feelings set aside
pure love for sickening acts of torture
of torture
scream in piss and blood
no-ones here to smell
the odour of contempt
that’s giving me erection cause it’s torture
it’s torture”
—————————————————-
MITT SYSTEM
“Förbehåll dig rätten att förminska vår värld
För du har alltid rätt
Trots att din logik är svag och går isär
Ska jag välja ditt sätt
För det finns inte mycket här som du inte klarar av, och det berättigar alla dina krav
Är du svag försvinn jag förutsätter lite svinn
för att nå mitt mål i år och tjäna mera än det går
och du är inte längre med, nej du är inte längre med
I mitt system
Förr var du en kugge nu är du inget alls
Vi tror på effektivitet
Nu är du Linda Skugge på mansgrisens hals
Du skriker sånt vi redan vet
För nu har högern tagit tag i det som förut var ett land och gjort dig till en sedelbunt i deras hand
Omvänd Robin Hood, skadan den är redan gjord,
det är nya tider nu – nu överlever inte du
och du är inte längre med, nej du är inte längre med
I mitt system”
—————————————————-
SKITGENERATION
“Det finns ingen framtid i ert jävla system
Skolar svaga massor till att motverka problem
Världen faller samman och allt är erat fel
Det är erat ansvar det är erat spel
Jävla skitgeneration
Blundar hårt, ignorerar hyckleri
Det är du och ditt vidriga svineri
Allting ruttnar bort du står på donkan och ler
Rak i ryggen rätta kläder jag orkar inte mer
Jävla skitgeneration”
—————————————————-
SLUTSTATION USA
“Världen stinker porr och makt, pengar kramas ur vår slakt
Tig du kvinna jag är man, finns ingenting jag inte kan
Svälj vår lögn och lyd vår lag, om du vill se en morgondag
Alla ska hjälpa till att dra, slutstation USA
Välfärdens skinande fasad
Har en omänsklig baksida
Klarar du pressen?
Ingen kommer undan nu, inte jag inte du
Alla led har rättats till, vi står alla där de vill
Huvud fyllda till bredden av skit, utgör allas vår elit
Ögon som har slutat le, slutar också snart att se
Välfärdens skinande fasad
Har en omänsklig baksida
Klarar du pressen?”
—————————————————-
STATUSSAMHÄLLET
“Ingrepp som klassas som humanitära
Förtrycka sinnen och själar förtära
Skolar oss att rätta oss i ledet
Totalitärt med våld idkas skedet
Varje etapp är ett steg mot slutet
Tills varenda ben i kroppen är brutet
Du tvingas svälja allt som du bör
Du sliter för att leva tills då du dör
Statussamhället
Förblindar oss alla, precis som det är tänkt
Statussamhället
Du vinner aldrig det som du borde blivit skänkt
Utan gnista trevar vi fram
Vi krälar mållöst i grus och damm
Missriktat hat, mot sånt vi inte förstår
Livskvalité köps, det är ingenting man får
Vi lever glatt på ignorans
Lyckan finns någon annan stans
Sanningen smakar inte gott
I mörka rum sorteras vi bort
Statussamhället
Förblindar oss alla, precis som sig bör
Statussamhället
Skrik inför döva, det är ingen som hör”
—————————————————-
ETERNAL ANGUISH
“Behind the statue of glory, my molested body lies
exploited beyond your wildest dreams, thrown away in the name of God
I warn you now thy guidance is, the path to scorch the sky
Forgiveness is but a illusion made, from the sacrifice of blood..
..through your childrens eyes
there lies no truth within
destructors masturbate
this is manmade hell
Where no one see’s and no one cares my faith is laid to rest
diabolic alcohol is running through my veins
Nothing left to give you peace i fucking hate it all
to where i’m going no one ever lived to say it’s there..
..there is no end to this
there lies no truth within
destructors masturbate
this is manmade hell”
—————————————————-
HOLOCAUST
“Endless torment of souls
Torture of flesh, no respect for life
Make difference of pain
Slaughter for granted, your consumption is divine
The holocaust by butchering is powered by us
The holocaust of butchering becomes eternal bliss
Factories forevermore
Animals depleted by human gods
They fight without weapons
Caged without any chance of redemption
The holocaust by butchering is powered by us
The holocaust of butchering becomes eternal bliss
Doomed to a life without content
The law is our own and the judge is blind
There’s nothing to save them
Death is relief reincarnated”
—————————————————-
Har du läst ända hit lyfter jag på hatten. Om jag haft nån. Nån låt som gjorde dig extra sur?
Jag har under en ganska lång tid nu haft problem med ständigt återkommande aggressionsutbrott. Det kan röra sig om små obetydliga saker, som retar mig till vansinne och på bara en sekund, efter bara en tanke, en känsla, ett missförstånd, så kan jag vända helt från mitt resonliga jag till en skitförbannad galning som inte ger sig förrän det är för sent. Ofta krävs det något, som att någon blir ledsen eller något går sönder, för att sansa mig och för att “jag” ska kunna bryta igenom ilskan och inse vad jag gjort/gör. Jag tror knappast att mina utbrott skulle ha någon medicinsk förklaring, eller att jag på något vis skulle vara defekt i huvudet, men jag tycker inte om att leva i ovisshet. Vad driver mig till det här, kommer jag sköta mig idag? Kommer jag vilja döda hela världen om en sekund?
Fyllor är värst, jag är som mest oförutsägbar och labil där, minsta lilla missuppfattade antydan eller gest kan få mig att säga de mest vidriga saker. Jag tror att jag har oändligt med hat uppbyggt och förtryckt inom mig, som sakta men säkert sipprar ut med tilltagande frekvens. Över saker, över mig själv, över de i min närhet.
Jag vet inte om jag kan grubbla mig fram till en slutsats på egen hand, det är kanske dags att plocka upp en bok i ämnet aggression, för det ordet betyder mer för mig nu än bara bandet vi hade i högstadiet.
Det var det här med misslyckandet förra året. Jag retade mig på att jag inte nådde upp till mitt mål för mitt personliga spelår 2008, nämligen att nå 40 avklarade spel (nedsänkt från optimistiska 50). Det ska väl egentligen inte vara så himla svårt att klara 50 spel på ett år, det blir ju knappt ett avklarat spel i veckan. Jag satte mig ner med lite heroin över morgonteet och arbetade fram lite utav en slug plan för hur jag skulle maximera min score. Det hela är förvånansvärt enkelt; man måste spela spel som är enkla/korta. Och för att inte helt tråka ut mig själv så kör jag alltså igång ett lite mer krävande spel, och så spelar jag ett enkelt litet spel vid sidan av (man måste bryta av seriositeten med lite småspel). Det känns ändå som vardagsfusk, att höja siffran genom att spela spel jag egentligen inte bryr mig så mycket om – i alla fall känns det så pass mycket som fusk att jag drog mig inför att skriva om det här på FYFAN.
Nu kanske det kan se ut som att jag är någon form av prisjägare, att jag hetsar mig fram för poängens skull, att jag är beroende av någon form av achievement-substitut. Så är naturligtvis inte fallet, min motivation var och är snarare att allt för många av mina spel låg ospelade och ännu fler låg här som aldrig riktigt blivit ordentligt genomspelade. Jag kan också känna mig lite “oerfaren” som inte kan diskutera vissa spels slut och inte har upplevt allt som många andra har. Det är lätt hänt att man blir lite bekväm av sig när det ändå ligger hundratals andra spel att spela ifall något skitspel blir för svårt.
Så, hur har det gått? Första kvartalet går mot sitt slut och inte mindre än 24 spel har bockats av. Om jag håller samma fart året ut kommer jag med lite tur att nå till och med 100 klarade spel – vilket i skrivandes stund får bli mitt officiella mål.
Vardagsfusket är något vi alla har gemensamt misstänker jag, det finns en del människor som faktiskt bevisat detta för mig – och det har dom gjort i simhallen. Som några av er vet simmar jag (och Linnea) tre gånger i veckan, hur det började är ingen berättelse för FYFAN. Det handlar kort och gott om en dålig rygg som behöver skärpa sig och en nattsömn som förut kändes alltför omotiverad, nog sagt.
Riktigt många av de hurtiga sportare som valt att simträna har en egenhet för sig som retar gallfeber på mig, nämligen att de genar när de närmar sig slutet av bassängen. Låt mig förklara lite närmare.
Linjen här under får representera bassängens längd.
|——————–|
Då är det så att om en av dessa vardagsfuskare simmar, så börjar den i vanlig ordning här:
|x——————-|
…men när de kommer hit:
|—————x—-|
…så bra vänder dom! Och sen när dom kommer tillbaka hit:
|—-x—————|
…så vänder dom igen! Ni hajar va? De sparar in möjligen 4 meter per sträcka och kommer således ifatt 8 meter varje vända. De flesta fuskare simmar naturligtvis skitlångsamt, så man måste ständigt simma om de små liven – men i och med att de hela tiden sparar in nästan en femtedel av sträckan så hamnar man likförbannat efter dom ganska snart igen.
Ett vanligt scenario är att jag simmar om någon ganska nära slutet av bassängen, och när jag vänder mig om har denna vänt nånstans i mitten och är redan halvvägs bort. Så när jag väl kommit ifatt och simmat om personen igen (för det hinner man, de jävla slowpokesarna verkar ju inte ha begripit hur man tar i) och vänder sig om så har dom genat IGEN åt andra hållet.
Många bilar i trafiken skiter i att blinka, det är ju också en form av vardagsfusk. Jag tror jag ska skita i att se pensionärer på Hemköp och istället välta omkull dom som sovande kossor. Varför ta omvägen runt de dementa antikvariatobjekten när de ändå inte kommer förstå att de ens lämnat hemmet? Låt dom få en bit av den bistra verkligheten serverat där i den trånga fruktgången eller vid kassan när de ska leta mynt i pressvecken. Hm. Det här var ett sidospår.
Igår skulle undertecknad till alla arga lappars borg och näste; tvättstugan. Jag kvistar ut i det mediokra morgonvädret med lagom vemodighet och illvilja inför den enorma crapsandwich som utgör min dag. Noterar att allas vårat meningslösa öronhår till gubbe (ingen vaktmästare, utan mer någon slags socialt utstött okristlighet som inte vill acceptera att ålderns höst plockat hans sista rosenblad och att han borde ge upp sin vidriga snöslunga, som han härjar runt med större delen av dagarna, lägga sig ner och bara fucking dö) precis som vanligt ignorerat det dödsföraktande väglaget som hotar spräcka varenda pensionärshöft på flera mils avstånd, och väljer således att gå vid sidan av den annalkande stigen som mer ser ut som en hockey-is än en stig. Brant är såklart åbäket och tvivlet på min förmåga att reda ut situationen kommer krypande då jag enligt förväntan halkar till. Lite snö har väl ingen dött av, det går lätt att borsta av sig. Men i fallet behagade mitt vänstra knä att helt vridas ur led (en skada jag dragits med sedan den där basketmatchen i lågstadiet då jag faktiskt inte bara var med i det förmodligen vinnande laget – utan även bidrog till ledningen). Doktorerna sa något om att mina korsband är för långa och alltså blir mina knän ostabila. Något de tippade skulle växa bort allteftersom jag blev längre. Well, cirka 190 centimeter fullvuxen Starfighter har uppenbarligen inga som helst problem med att drabbas av knäproblem – så tji fick dom. Eller, mest jag.
Så där ligger man förstår ni, i snön, utan ytterkläder och anstränger sig till sitt yttersta för att inte tappa ur sig ett primalskrik som får Berit att sätta sitt blaskiga morgonkaffe i kattens vrångstrupe, och kan inget göra åt den snöpliga situationen. Mobiltelefonen ligger hemma, ingen förbipasserande finns att skåda och knät visar inga tecken på att nånsin låta mig gå eller ens stå igen. När snön börjat smälta under mig och trängt in i kläderna började smärtan så sakteligen avta, och efter lite svordomar och haltande är jag faktiskt inne i tvättstugan. När jag tillslut uträttat ärendet i tvättstugan och halkat tillbaka till vår lägenhet, i en hastighet som torde skrattas åt av valfri snigel med allehanda sjukdomar och psykiska störningar, fick jag påbörja operation Vänta Ut Det. Nu lider dag 2 mot sitt slut och jag ser hoppfullt på morgondagen. Om smärtan avtar ytterligare kanske jag kan få äran att gå hela vägen bort till Hemköp och lägga mina sista bidragspengar på surnad veganmjölk och ledsamt stirra ner i veggo-hyllorna som så ofta gapar tomma. Ser fram emot det redan!
Sparat under: Penis | Etiketter: Xbox, 360, Microsoft, Dirty disc, felmeddelande
Sagan om Xbox 360.
En sann berättelse i 1 del, skriven och framförd av Robin Starfighter Johansson.
Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag på sommarlovet. Inget roligt fanns i sikte och det småregnade utomhus. Jag ville nånstans inom mig se mig som en kille som väljer Sony framför Nintendo, Sega och Microsoft. (Detta skulle komma att ändras kapitalt, men det är en annan historia.) Xbox 360 hade länge funnits till salu, och så även PS3 vilken jag faktiskt hade ett exemplar av – ståendes nedpackat i en hörna på mitt rum. Let’s face it, maskinen fick ingen bra start spelmässigt – och utan en HDTV var den nästintill meningslös. Tanken slog mig att jag ville prova vad alla pratade om, se hur det var att knappa runt i en 360-meny. Jag sneglade lite halvhjärtat på auktionssidor och såg minst sagt ner på prisnivån. Så helt plötsligt dyker en användare på cowabunga upp, med ett svensksålt premiumpaket till salu för under 2000 kronor. Billigast nånsin på den tiden, hands down – givet köp.
Jag fick höra redan från start att många maskiner dras med problemet Red Ring of Death (eller Red Lights of Death för att vara mer exakt). Det innebar alltså att på grund av ett tillverkningsfel (?) blir många konsoler helt enkelt överhettade och måste skickas in för reparation. Detta var ju såklart en av anledningarna till att jag ängsligt stått vid sidan av när andra människor blev lyckliga ägare av en 360, vem vill behöva skicka trasiga tv-spel över hela Europa fram och tillbaka liksom? Säljaren menade dock på att hans 360 inte visat några som helst tendenser till att lysa rött eller krångla på något annat vis heller för den delen. Konsolen kom fram, komplett, oskadd och hänförande robust. Jag var till en början fullkomligt paralyserad av rädsla för att råka trigga de röda lamporna (”på den tiden” var det inte riktigt klarlagt vad problemet innebar eller av vilka anledningar det dök upp) men jag kan glatt säga att än idag har de röda lamporna lyst med sin frånvaro. *ta i trä*
Ett av de första spelen jag hade bestämt mig för att skaffa var Dead Rising. När jag väl fick hem det så slängde jag ivrigt igång det med alla mina drömmars förväntan och hjärtas glädje för att efter någon timmes spelande få ett felmeddelande följt av en automatisk avslutning av spelet. Vad. I. Helvete. ?!?!. Vad hade det pungkrympande meddelandet sagt? Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tio försök och lika många felmeddelanden senare stod det klart för mig. Spelet gick inte att läsa. Jag vände på skivan och inspekterade undersidan, som till min förvåning var blank som en jävla spegel. Jag hade förväntat mig att se någon liten repa som hade kunnat störa avläsningen/linsen men istället var ilska ögon och två uppspärrade näsborrar det enda som mötte min blick. Jag ställde i vredesmod spelet i spelhyllan igen, för att gå vidare med andra spel jag hade till 360 istället. Efter någon dag fick jag felmeddelandet igen, i ett annat spel. Jag kollade snabbt skivan, inte en endaste repa – som väntat. Jag lånade ut spelen till en bekant, som spelade igenom bägge två, utan problem. Då fanns det längre ingen anledning att tveka, det var ju min konsol som var störd. Jag kastade mig på telefonen och ringde upp vad som skulle komma att bli min lagom handikappade handledare genom svett och uppgivenhet – Xbox-supporten.
Jag fick språka med en relativt tillmötesgående kille som direkt pekade ut lasern som ett problem (ja, efter att jag fått kontrollera att alla sladdar var inkopplade korrekt, att jag hade ett originalspel och att jag kunde knyta mina skor, stå upp utan att ramla och allt annat som vi tröga massor kan faila att checka av). Kort sagt, maskinen fick åka på semester till Tyskland. Efter någon vecka eller sådär kom den hem igen, hårdtestad och med ny laser. Den klarade alla test som de hade att köra och som kompensation för deras klåparbygge fick jag en månads guld på Live, vilket jag gav blanka fan i. Senare den dagen startade jag Dead Rising igen och fick samma felmeddelande nästan direkt. Wo. Fucking. Ho.
Den här gången var jag fast bestämd att ta reda på vad som orsakar problemet och åtgärda det själv, förutsatt att jag inte behövde öppna maskinen och på så vis bryta garantin. Vad jag hittade var inte direkt roligt.
Det visade sig förstår ni, att ganska många hade fått liknande problem som jag, och redan fanns det fullt av DIY-lösningar som cirkulerade friskt på internet. Allt ifrån pretto-råd som att skicka in maskinen och be om en ny, till ordblinda social-rejects från Texas som lagt upp How to-filmer på youtube via sin stenåldersmobil där man fick se olika fullkomligt vansinniga teorier om vad som orsakade det hela, och hur man åtgärdade det med papper, magnetbitar, knivar och gud vet vad som dom stoppade in i sina konsoler. Jag bestämde mig för att ringa upp supporten igen och konfrontera dom med detta problemet som såg ut att bli nästa “RRoD”.
*ring ring..* *ring ring..*
Förinspelat röstmeddelande: Är det okej om samtalet spelas in för framtida kvalitetskontroller? Tryck 1. Om inte, tryck 2.
Jag: *trycker 1488 och slänger ut telefonen genom fönstret*
Support: Det låter lite som att det är spelet som är defekt.
Jag: Ja, fast det fungerar ju perfekt på andras konsoler, så det måste vara maskinen.
Support: Men maskinen blev testad och reparerad.
Jag: Uppenbarligen hjälpte inte reparationen.
Support: Prova att köpa andra versioner av de spel som felmeddelandet dyker upp på.
Jag: Tack så jättemycket, hälsa hem, kärlek och omtanke till alla i din närhet!
Motvilligt följde jag hans råd, jag menar vad annars skulle jag kunna göra? Döm om min förvåning och lättnad när det fungerade med andra utgåvor av samma spel! Jag spelade glatt vidare och allting slutade gott.
…i HELVETE heller!
Några månader senare började meddelandet dyka upp i andra spel, och efter ett par omstarter så började bilden att flimra med en väldig fart. Jag blev minst sagt uppgiven när jag startat om maskinen, dragit ur och satt i alla sladdar, provat att i blindo navigera in i bildinställningar på boxen och ändra där, provat det ena och provat det andra och ändå flimrade bilden bara. Jag ringde åter till supporten, vid det här laget kunde jag numret utantill.
Supporten (som den här gången lät som en Blondin-Bella-klon fast yngre): Har du alla sladdar inkopplade?
Jag: Ja.
Supporten: Är tv’n på rätt kanal?
Jag: Ja.
Supporten: Har du ett riktigt spel i?
Jag: Ja.
Supporten: Är konsolen påslagen?
Jag: Ja…….
Supporten: Är du säker på att alla sladdar sitter i?
Jag: Ja.
Supporten: Du får prova att köpa nya sladdar, mer kan jag inte hjälpa dig.
Jag: Okejhejdå.
Jag var uppretad över den totala brist på kunskap som mötte mig, hur otroligt meningslöst samtalet varit från början till slut, hur jävla………..jaha. TV’n hade hakat sig. När jag stängde av och satte på tv’n igen så var bilden stabil. Jag trodde fan jag skulle DÖ av skam. Det brände i kinderna. MEN, trots detta mentala nederlag så återstod ändå mitt problem – Dirty Disc-meddelandet som kom i tid och otid. Jag fick problemet senast när vi spelade Gears of War 2, men kan numer gå runt det problemet genom att installera in hela spelet på hårddisken, och sen spela det därifrån. Ändå känns det lite B att man inte ska kunna spela sina spel som det egentligen är tänkt, p.g.a. en tafflig hårdvara. Problemet vill Microsoft sen heller inte kännas vid eller erkänna, de tiger ihjäl oss som upplevt de här problemen och inga lösningar erbjuds. Supporten säger att de inget kan göra och att allt som går att göras redan är gjort, trots detta kvarstår alla problemen och någon ny maskin som ersättning är det då rakt inte tal om. Att bli sopad under mattan utan chans till upprättelse är definitivt en av de saker som kan få mig riktigt förbannad, och det är väl lite därför jag skrev den här bloggen. Avreagering och sanning. Nu vet ni att Microsofts skötebarn 360 inte bara lider av ständigt återkommande RRoD-problem, utan att i princip vad som helst kan hända, och trots att de i många lägen sitter på ovanligt kunnig personal så vägrar dom att möta vissa problem professionellt.
Sparat under: Penis | Etiketter: Ljungby, arbetslöshet, spelår, negerboll
Håll i könshåren nu alltså, för här kommer en blogg som heter duga. Jag har precis hur mycket som helst att skriva om, och ni ska få läsa det jag kommer ihåg att plita ner medan orken finns där. Ämnen som skall beröras i detta blogginlägg (ja, jag radar upp dom här, så riskerar jag inte att glömma nåt av det jag kommer ihåg att jag kommer ihåg som jag minns, jaman?) är:
* Arbetslösheten
* Framtidsplaner
* Spelåret 2008
* Spelåret 2009
* Ljungbyvistelsen
* Det förbannade helvetesordet negerboll
Jag har alltså gått färdigt min tid i åtgärden “Jobbgaranti för ungdomar”. Tro det eller ej, så har jag alltså gått och fått ingen kvalitativ hjälp (inte för att jag behöver nån hjälp, men nåt ska dom ju göra för att förtjäna lönen som går till deras julskinka och gillestugor kan man tänka) på de här 15 månaderna eller vad det nu var som perioden sträckte sig över. Åtgärden hette i alla fall något företagsamt, något lovande. Och fina ord är ju alltid trevligt. Hur som helst, fick dispens från bullshittingen ett tag, och kan nu alltså fortsätta få två bidrag från försäkringskassan till medan jag samlar ihop material till min portfolio. Vad i helvete pratar jag om, tänker ni? Det är inte utan att en annan också har snuddat vid tanken. Det är i alla fall så här, och märk väl att jag nu går över från min arbetssituation till ämnet framtidsplaner ganska så sömlöst, att jag och Linnea har spanat in en utbildning nere i Malmö som heter Serieskolan. Heltid. Studiebidrag. Något att göra om dagarna. Lära sig teckna och rita mer och bättre. Låter som en dröm! Den drömmen ska naturligtvis min lilla rara handledare på arbetsförnedringen behandla på deras alldeles egna patenterade lilla vis, nämligen genom att både klappa om den, och samtidigt förvandla den till en liten hög med skit. Naturligtvis måste jag ju söka till den i Gävle också, trots att jag uttryckligen vill bo i SÖDRA Sverige. Jag ska väl inte tro att jag får bestämma det, rotlös och värdelös som jag är. Hur som helst, för att få komma in på den här utbildningen så måste man skicka in 5-10 A4 med teckningar, illustrationer och annat skoj där man flexar tvättmaskinen framför domaren och ler så stort man kan. Med lite tur slipper jag åka till Gävle och vara en fjant och kan åka till Malmö istället och vara hardcore, man kan inte annat än hålla tummarna.
Spelåret 2008 var en besvikelse. Nu pratar jag om min insats, inte om hur spelklimatet sett ut i allmänhet. Jag hade ett litet mål att nå 40-50 spel avklarade, som en motpol till alla mina år av slöande inom fronten. Blev nåt på 30, och jag ansträngde mig fan inte ens mot slutet. Detta året skall det dock bli ändring på detta, jag har i skrivande stund redan klarat av 11 spel i år, vilket för den matematiskt begåvade betyder att jag klarat i snitt 2,75 spel i veckan. Det är fan i sardinerna inte illa pinkat om jag får säga det själv, även om majoriteten av denna imponerande summa utgörs av enklare spel att genomföra så som relativt lätta shmups och fighters. Men ändå, eftertexterna rullar som mina bidragspengar på bolaget och titlar kryssas av som silikonimplantat i playboyhuset.
Inför jul och nyår 2008 mäktade jag med en Ljungbyvistelse som bredde sig från början av december fram till en bit in i januari. På denna tiden hade jag tänkt götta mig i julstämning, knäcka nötter, hjälpa till att städa lite, träffa gamla bekanta och hänga på VågaVa och vara elit. Julstämningen for åt fanders då den enda snön som fanns att tillgå var den på mina axlar när jag kliade mig i huvet. God jul då vafan. De gamla bekanta träffades ett par gånger, men väldigt sporadiskt, och jag tror inte mer än en enda riktig fest gick av stapeln, men den blev också fruktansvärt lyckad. Lyckades sätta i mig så ohyggligt mycket att jag inte nyktrade till förrän sent på följande kväll. På VågaVa är det ingen mening att hänga längre, då det inte alls är som förut, och Roger behagar ju inte vara ren en sekund den spillran. Han gav mig sin mobil när han träffade mig på busstationen, och bad om ursäkt för att han inte gett mig nån present på födelsedagen. Jodå, en 3-låst styggelse med trasiga knappar och fullt med knarkare i telefonboken som ringde stup i kvarten. Jul firades hos mormor och morfar, med en mormor som fingrar på gränsen till sammanbrott av klaustrofobi och gammal hederlig svenssonilska. Morfar chillar läget med sin folkskygghet och tilltagande demens, han lyckades klämma in att jag inte hade nån pondus i alla fall, så man ska ju inte helt räkna ut soldaten än. Han kan fortfarande!
Nyår skulle firas på samma ställe som jag tidigare samma månad söp mig stupfull men lögn i helvete heller, det blev ju feber på kvällningen där, trots att jag hade uppemot 6-7 öl innanför västen. Blev att fint stanna hemma som en vidrig gnu medan föräldrarnas främmande hade en son som behagade paxa Tias tv med tillhörande PS3a hela kvällen. Animal Planet och småfisa blev nyårsafton, vilket fenomenalt 2-årsfirande (Linnea och jag)!
Det sista jag skulle vilja tillägga är det här om negerboll. Det kommer upp på tal lite titt som tätt på ett forum jag hänger på, och jag blir precis lika uppretad varenda gång. Ibland vill man bara krevera och be dom dra åt helvete, men sen kommer man ihåg att det bara är ett ord. Varför ska man alienera sig mot dom som i princip utgör det enda umgänge man har glädjen att avnjuta? Jag kommer tycka att det är ett skitlöjligt ord tills den dagen jag dör, och jag kommer definitivt tycka att alla som använder det också är skitlöjliga tills jag ruttnar bort i hundbajs och surt regn.
Sparat under: Penis | Etiketter: Huvudet ömmar - mardrömmar.. godmorgon
Jag finner det svårt att skriva ett samlat blogginlägg.
Det är mycket som händer trots ingenting egentligen gör det. Jag är alltså fortfarande kvar i Ljungby, Linnea har kommit ner också. Åtgärden jag var en del av är avslutad så nu väntar i princip bara soc. Reflektioner följer vid ett senare tillfälle, angående min Ljungbyvistelse, min jul, mitt spelande och mitt mål med året angående antal avklarade spel. Det mesta känns dock lite fjärran, inget jag tänker gå in djupare på alls tror jag. Tiden får utvisa vad som plitas ner och vad som lämnas därhän.
Det här är Starfighter, and I’ve been great.
