FYFAN

Igår kollade vi på Hackers, nördfilmen från 1995 med Jonny Lee Miller (Crash Override) och Angelina Jolie (Acid Burn) i huvudrollerna. En skapligt trevlig film som kunde blivit så jävla mycket bättre om den inte varit så B. Klart inte lätt för drygt 13 år sedan att veta hur en flashig häftig datoriserad revolution skulle se ut liksom. Men nog om binär-aktivisterna, och över till dagens brinnande heta ämne. Microsoft Office.

Det kan, verkligen och innerligt, ta sig i röven och dra åt helvete. Jag sliter som ett djur för att få sno skitprogrammen så jag kan skriva löjliga brev till arbetsgivare och skit men vad får man? Som bäst gick det när jag väl fick hem en nyckel som var godkänd, men det sket sig ju då Word ville ut på nätet för att aktivera och kolla av mig. Såklart fick jag felmeddelandet att nyckeln redan använts för många gånger. Jag vill inte betala typ tusen spänn för ett jävla Word alltså. Hoppas Linnea hittar sin skiva med Office, har för mig man kan installera sån skit tre gånger eller nåt innan det slutar vara okej. Läste det nånstans..

På tal om löjliga brev till arbetsgivare – i morse ringde Stefan, bara två veckor försent, och gav mig de goda nyheterna att praktik på Game i Borlänge var så gott som fixat. Jag skulle ringa butikschefen och presentera mig och sen skulle resten gå som en dans enligt gode herr Stefan. När jag ringer får jag höra att det naturligtvis är jättemånga som söker praktik och att jag får komma och lämna in ett personligt brev och se glad ut precis som alla andra. I mitt stilla sinne tyckte jag att då kunde jag fan lika gärna söka jobb på riktigt, för arbetsansökningar tar dom också emot, men jag lät det där va och sa fler sliskiga ord och sen bestämde vi möte för inlämnan av personligt brev för praktik. På torsdag eller fredag gick bra tack och bock.

Idag har jag spelat en hel del Dead Rising, för att trilla över på ett betydligt angenämare ämne. Jag har haft extrema problem med min 360 och två av spelen till den (en lång historia som jag inte orkar dra en gång till), men nu efter mycket om och men har jag fått tag på en skiva med Dead Rising som inte är “oläsbar”. Det är ett kul spel som fullständigt förstörs av upprepning och korkad AI. De flesta uppdrag är “hjälp en idiot från plats A till plats B”-baserade och innebär att det jämt går åt helvete eftersom de man ska hjälpa springer rätt in i alla zombies med en tviförbaskad envishet. Man pekar ut “GO!” var dom ska gå, sen springer dom ändå in i en hög med zombies, ropar på mig några gånger och dör sen. Tacksamt. Bra. Genomtänkt. Skitspel! Fast sen vill jag ju gärna leka runt lite och slakta en stund, så jag låter det passera. Ska inte bli helt förbannad på det för en sån struntsak. De som dör behöver jag ändå inte för att nå storyns slut, så varför jaga upp sig. Låt nötterna dö om dom nu så gärna vill det liksom. Har sex case-files kvar, sen rullar förmodligen eftertexterna.