FYFAN

Får jag inte ett jobb snart så går jag nog fan postal. Seriöst, det här är snart inte roligt längre.

När jag slutade gymnasiet fanns det inte ett enda jobb att få i Ljungby, jag letade som en skållad iller och det enda jag kunde hitta var en plats som hinkstaplare på en B-industri i utkanten av stan – och inte ens det lyckades jag få. Så jag fick helt sonika vända mig till skolans värld åter igen. Det blev en KY-utbildning på två år med inriktning ”Grafisk process & Media” som ”garanterade arbete”. Men ett år in i denna utbildning fick vi så reda på att den skulle läggas ner när vi gått ut, för marknaden var mättad och utbildningen var meningslös. Mina betyg sjönk i botten och jag fick nog fan till och med IG i två av ämnena när slutbetygen levererades, för jag hade ingen som helst motivation. Jag visste att när allt var över skulle jag ut i värdelösheten igen. Det visade sig stämma bra också, för sedan den utbildningen har jag varit arbetslös mer eller mindre hela tiden.

Okej att jag har fått ett par sommarjobb i kuvertering kontra vägverket, och något vikariat som maskinoperatör, men utöver det har det stått still. Jag har provat på att jobba 7-16, skift och natt, jag har jobbat i industrimiljö, på vägar och i butik, men ändå har jag inte fått mer än typ tre löner. Resten av min inkomst under dessa år har bestått av bidrag. Bidrag som aldrig nånsin RÄCKER till något coolt. Nu när jag och min sambo båda är arbetslösa är det ju dessutom inte ens tillräckligt, jag är den enda som får bidrag i det här skitsystemet. Jag pluggade alltså fem år mediaämnen och fick bara slava som industrikugge och allmänt hora på det nedre trappsteget lite sporadiskt. Är det min lott? GE MIG ETT ARBETE DÅ FÖR JÄVELEN! JAG KAN DANSA OCKSÅ!

Så säger dom att arbetsgivare ser på mig med förutbestämda åsikter för att jag är punkare. Okej, det låter ju oerhört vuxet år 2008. Punken är liksom över 30 år gammal, är inte det tid nog att vänja sig? Men visst, jag döljer mig själv så gott det går, jag sväljer min stolthet och klär ut mig till en jävla fjant utan personlighet som uppenbarligen är den enda typ av människa som ni vill beblanda er med, och vad får man? NEJ får man, precis överallt. Jag har till och med bett om praktik på en skitvärdelös lokaltidning men inte ens det fick man. Arbetsförnedringen har aldrig bidragit till något, det enda de gjort är att hänvisa mig till Norrlands mindre kända orter (med invånarantal 200) och Norge. Tack för det. Tack tack. Jag skrev på ett kontrakt, sålde min själ till staten, drog ner byxorna och böjde mig fram. Långsamt långsamt penetrerade den totalitära apparaten min arma lekamen och fick mig att ge upp och ta de smulor som faller av bordet. Men då var helt plötsligt smulorna för fina för mig, inte ens dom fick jag livnära mig på när jag väl sänkt mig till den nivån. Dessutom så kommer ju snart tidiga 90-talets babyboom ut på arbetsmarknaden och gör livet ännu surare för mig – så det är väl bara att hugga av kuken och slänga iväg en ansökan om förtidspensionering.