FYFAN

Sagan om kängorna; Slutet
Jag har nu haft kontakt med Steel Boots, närmare bestämt kronan på verket, spindeln i nätet, boven i dramat. Högsta hönset. Ja, nu fattar ni nog, jag behöver inte förtydliga mig ytterligare härifrån. Det är ett under att mannen lyckats logga in på internet och hur han lyckas bedriva global försäljning är för mig ett mysterium större än hur Gonza blev en ”kändis”. Som ni kanske anar är jag inte något vidare imponerad av honom, då han inte riktigt vet hur man är tillmötesgående eller ens skriver korrekta meningar.

När han svarar med en halvfärdig mening i bruten engelska för tredje gången utan att verkligen ge mig svaret jag söker så börjar jag helt klart fundera på om den här slovaken råkat lägga sina trätänder i whiskey över natten, för han kan ju inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Efter ganska många om och men, och ett minskande antal artighetsfraser har jag alltså till slut fått reda på att de inte ersätter frakten jag betalade för att kängorna skulle skickas ut från första början. Dvs $19.90. Ej heller får jag de två hundra kronorna det kostar att skicka tillbaka dom till Slovakien, utan får därefter en rabatt på nästa order som kompensation istället. Vad jag däremot INTE kunde lista ut ur hans smått kryptiska ordalag var hur mycket rabatt det rörde sig om, och om det då ens var värt att beställa nya. Efter en snabb titt i deras övriga sortiment slog dock tanken mig att de här kängorna nog får behållas. De är här nu, och ser inte ut som jag tänkt mig, men de är fasligt snygga ändå. Så för att inte riskera att bli av med ~400:- och tvingas vänta i flera veckor på ett par nya kängor som ändå bara är tänkta att bli helsvarta så bestämde jag mig i morse för att behålla dom. End of story.

Den aldrig sinande rapporteringen från spelens värld, Del en miljon:
Donkey Kong Country
Linnea har länge uttryckt sin oförstående inställning till Donkey Kong i ganska osmickrande ordval som kan uppfattas som rent kränkande om man är apan i fråga, och detta är något som jag halvt om halvt faktiskt har accepterat och till viss del förstått. I de flesta spel är han rent ut sagt ett jävla gissel, en karaktär man helst av allt skulle vilja göra ett par förbannade tofflor av, trots att jag både är vegetarian och kanska fredlig av mig. Men speciellt Country-serien (som heter Super Donkey Kong i japanska versioner) är en serie som legat mig varmt om hjärtat sedan många år. Den definierade Super Nintendo-eran för mig, och har än idag ett stort sentimentalt värde även om det kanske inte känns lika fantastiskt att spela nu som för 14 år sedan (ettan kom 94, tvåan 95 och trean 96).

Men Linnea visste ju inte det, hon har aldrig suttit med ett av de där spelen på samma vis som jag gjorde, med en kompis i co-op mode, med tårar, skratt och stridsvrål. Så jag bestämde mig helt sonika för att rota fram första delen (som för övrigt är på väg till mig i japansk tappning, om säljaren bara skyndar på lite) och besudla henne med lite apkärlek. Dag två och drygt 3 timmar faktisk speltid senare rullade sluttexterna på spelet. Jag insåg ganska snabbt att vi bara klarat halva spelet om man ser till procenten, dvs vad man upptäckt, men jag är inte den som är den. Vi har ju två delar till att roa oss med. Linnea erkände sig glatt lite botad från det svåraste Kong-hatet, men det tar nog tid att få henne att glömma vilken jävla skit han är i Mario Kart-serien.