Jaha, nähä. Vad har hänt sen sist? Vi har fått det där MSN-viruset (men det är borta nu), jag har insett att jag har en nätverkskabel för lite, Little Big Planets server har krånglat, jag gick upp klockan sex i morse för att simma, jag har tappat en pin och ett piercingsmycke, jag har varit på meningslös kurs där man lekte ”pepparkaksdatten” och pratade om signaler och annan jävla skit, jag har fixat PSP’t så jag kan leka pirat även där, jag har tvingats byta systemspråk i PS3an så jag slipper höra Adam Alsings berättarröst i LBP, jag är konstant hungrig sen jag inbillade mig att grönsaker är bra för mig och kanel i choklad är tidernas bästa uppfinning.
Vi klarade story-mode på Little Big Planet igår, och nyligen klarade jag Hello, stranger!, vilket är pappas namn på Resident Evil 4 som han började säga när han ändå alltid gissade på Silent Hill när vi skulle komma fram till vad spelet egentligen hette. Så det gör att jag är uppe i 36 klarade spel i år, det är inte helt omöjligt att jag hinner 40, även om 50 var målet.
Jag spelar en jävla massa Little Big Planet alltså, det var bra att jag fick det i för tidig julklapp av Linnea för får man många saker på en gång hinner man inte ta sig tid och spela igenom i lugn och ro. Ytterligare ett spel som frestar mig som fan, som borde fått vara med på min topp 10-lista förut är Order of Ecclesia, den tredje Castlevania-installationen på DS. Det sägs att det är svagaste delen i trilogin, men de andra var så asbra att jag inte kan hålla fingrarna borta.
Det här inlägget kändes väldigt dagboksaktigt, vilket jag förbannar mig själv för redan nu – FYFAN är inte en blogg om var jag köpte nya hälsokuren och vilken kändis som förmodligen blir den bästa småbarnspappan, det är inte heller en kvasiintellektuell analysblogg av spelvärlden (med allt ryggdunkande och rumpslickande som följer på köpet) som är gud så populärt. Mer exakt vad det är lämnar jag därhän för tillfället, det är något som får växa fram tror jag. Eller så tar det bara form, fan inte vet jag – pretto får andra bloggare vara………….
För att komma till rubriken nån jävla gång så åker vi till den kungliga hufvudstaden nästa fredag, och blir kvar där till söndag – då jag åker med päronen hem till Ljungby medan Linnea får stanna kvar här uppe till efter jul. Det ska bli spännande, både att handla skivor i Stockholm och att vara utan Linnea i en månad. Vi får se hur det går.
Det är lite jobbigt ibland att ha födelsedag i november, för om man har någon som ger en presenter man faktiskt VILL ha (istället för nyttoprylar och en massa annan jävla skit) så måste man i princip helt sluta köpa skivor/filmer/spel i tre månader, för att undvika att man råkar köpa något som redan är köpt åt en i present. Hej långa krångliga mening?
Vissa av spelen har redan kommit, andra är precis runt hörnet – alla har dom en sak gemensamt. Dom driver mig till vansinne. Jag vill ha/förhandsboka dom så mycket att det nästan gör lite ont. Kalla mig hagalen, kalla mig gnällig, kalla mig knasig. Här följer en topp 10 över spel som retsamt dansar framför mina suktande ögon..
På plats nummer 10 har vi..
Soul Calibur 4
Detta köpte jag faktiskt för några månader sedan för 400 kronor, men jag blev lurad och fick det aldrig.
9:
Resident Evil 5
8.
Resistance 2
7.
Skate 2
Jag hoppas innerligt att de fixat de smågrejer som höll tillbaka betyget ”Världens bästa skate-spel!” angående ettan.
6.
Silent Hill 5
Min absoluta favoritserie får ytterligare ett tillskott, om det är bra eller dåligt återstår att se.
5:
Motorstorm; Paficic Rift
Jag gillade inte Motorstorm, men det mesta jag ogillade är fixat i uppföljaren som ser mer än lovligt rolig ut med sitt multiplayerläge.
4:
Ketsui Death Label
DS har en otroligt kass shmup-uppställning så när det kommer en liten mini-version av Ketsui ackompanjerad av en superplay-DVD så är jag mer än tacksam.
3:
Mirror’s Edge
2:
Gears of War 2
1:
Little Big Planet
Jag kan knappt uttrycka i ord hur sugen jag är på att skaffa det här alltså.. Gah.
Jag läste en väldigt intressant diskussion på ett forum nyss, där det var en kille som ifrågasatte monogami och lyfte fram polygami. Hans grundinställning var enligt egen utsago endast ifrågasättande, och nyfiken. Han menade att med olika regler vi sätter upp i förhållanden så skapar vi situationer som i slutändan skadar oss själva med exempelvis svartsjuka. Han påstod sig vara helt fri och kravlös, han ställde inga krav på någon, och han tolererade inte att några krav blev ställda på honom.
Han drevs uppenbarligen av en Vilja att förstå känslor och ”reda ut” dom, att härleda sina reaktioner och framgångsrikt katalogisera sitt känsloregister. Eller, snarare att vi andra skulle göra det – för enligt honom hade han lyckats. Men frågan är om han inte gått en omväg, jag menar, om han nu arbetat så mycket på att omfamna sina känslor, varför inte bara låta dom styra från första början. Kände han kanske att hans själ behövde en genomgång för att kunna få alla ankungarna på rad? Jag vet inte, och jag kände mig verkligen inte redo att fråga honom heller.
Poängen med att förstå sina känslor fullt ut skulle alltså vara boten på svartsjuka, det skulle vara att ha öppna anspråkslösa förhållanden med vem som helst, när som helst utan samvetskval och utan moraliska förpliktelser som sätter käppar i hjulet. Förtydelse: Han vill alltså inte utföra omoraliska handlingar, utan skapa en omvärdering rätt ner i grunden så att vissa saker som tidigare belagts med en enligt honom kvävande moralism går fria att uppleva utan problem. En väl fungerande social apparat på ett helt nytt plan. Jag kände mig fortfarande inte alls redo att fråga honom om något, jag behövde tänka mycket mer på det här.
Varför känner just du som du gör? Har du nån gång allvarligt funderat på varför du fungerar som du gör, och om det är det optimala sättet att leva på? VILL du ens leva på det optimala sättet, vill du frigöra ditt sinne långt bortom det du är van, det du blivit uppfostrad till? Jag vet inte om jag skulle våga, det är ruskigt djupt och stort där borta i det okända.. Vågar du?
——————————————————————
Jag vet att jag ogillar personer som försöker sig på amatörpsykologi, som med vad jag uppfattar som självgodhet tycker sig ha rätten att kategorisera människor i uppdelningar – där de vet allt om varje sort. Det är en grundläggande försvarsmekanism i nya situationer att göra så, men när man gör det lite mer utstuderat blir det med ens lite toner av att personen i fråga ser sig som förmer. Men sen inser jag också att jag bara är avundsjuk, för jag skulle också vilja kunna lite mer om psykologi. Men varför retar det mig så mycket att någon kan det jag skulle vilja kunna, och varför vill jag kunna det om jag irriterar mig när det ”kanns”? Jag kommer nog aldrig kunna gå till botten med mina tankegångar om jag inte får hjälp med det, och sån hjälp är för dyr för att kunna skaffas bara för att man är nyfiken.
