FYFAN


Xbox 360
januari 29, 2009, 7:36 e m
Sparat under: Penis | Etiketter: , , , ,

Sagan om Xbox 360.
En sann berättelse i 1 del, skriven och framförd av Robin Starfighter Johansson.

Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag på sommarlovet. Inget roligt fanns i sikte och det småregnade utomhus. Jag ville nånstans inom mig se mig som en kille som väljer Sony framför Nintendo, Sega och Microsoft. (Detta skulle komma att ändras kapitalt, men det är en annan historia.) Xbox 360 hade länge funnits till salu, och så även PS3 vilken jag faktiskt hade ett exemplar av – ståendes nedpackat i en hörna på mitt rum. Let’s face it, maskinen fick ingen bra start spelmässigt – och utan en HDTV var den nästintill meningslös. Tanken slog mig att jag ville prova vad alla pratade om, se hur det var att knappa runt i en 360-meny. Jag sneglade lite halvhjärtat på auktionssidor och såg minst sagt ner på prisnivån. Så helt plötsligt dyker en användare på cowabunga upp, med ett svensksålt premiumpaket till salu för under 2000 kronor. Billigast nånsin på den tiden, hands down – givet köp.

Jag fick höra redan från start att många maskiner dras med problemet Red Ring of Death (eller Red Lights of Death för att vara mer exakt). Det innebar alltså att på grund av ett tillverkningsfel (?) blir många konsoler helt enkelt överhettade och måste skickas in för reparation. Detta var ju såklart en av anledningarna till att jag ängsligt stått vid sidan av när andra människor blev lyckliga ägare av en 360, vem vill behöva skicka trasiga tv-spel över hela Europa fram och tillbaka liksom? Säljaren menade dock på att hans 360 inte visat några som helst tendenser till att lysa rött eller krångla på något annat vis heller för den delen. Konsolen kom fram, komplett, oskadd och hänförande robust. Jag var till en början fullkomligt paralyserad av rädsla för att råka trigga de röda lamporna (”på den tiden” var det inte riktigt klarlagt vad problemet innebar eller av vilka anledningar det dök upp) men jag kan glatt säga att än idag har de röda lamporna lyst med sin frånvaro. *ta i trä*

Ett av de första spelen jag hade bestämt mig för att skaffa var Dead Rising. När jag väl fick hem det så slängde jag ivrigt igång det med alla mina drömmars förväntan och hjärtas glädje för att efter någon timmes spelande få ett felmeddelande följt av en automatisk avslutning av spelet. Vad. I. Helvete. ?!?!. Vad hade det pungkrympande meddelandet sagt? Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tio försök och lika många felmeddelanden senare stod det klart för mig. Spelet gick inte att läsa. Jag vände på skivan och inspekterade undersidan, som till min förvåning var blank som en jävla spegel. Jag hade förväntat mig att se någon liten repa som hade kunnat störa avläsningen/linsen men istället var ilska ögon och två uppspärrade näsborrar det enda som mötte min blick. Jag ställde i vredesmod spelet i spelhyllan igen, för att gå vidare med andra spel jag hade till 360 istället. Efter någon dag fick jag felmeddelandet igen, i ett annat spel. Jag kollade snabbt skivan, inte en endaste repa – som väntat. Jag lånade ut spelen till en bekant, som spelade igenom bägge två, utan problem. Då fanns det längre ingen anledning att tveka, det var ju min konsol som var störd. Jag kastade mig på telefonen och ringde upp vad som skulle komma att bli min lagom handikappade handledare genom svett och uppgivenhet – Xbox-supporten.

Jag fick språka med en relativt tillmötesgående kille som direkt pekade ut lasern som ett problem (ja, efter att jag fått kontrollera att alla sladdar var inkopplade korrekt, att jag hade ett originalspel och att jag kunde knyta mina skor, stå upp utan att ramla och allt annat som vi tröga massor kan faila att checka av). Kort sagt, maskinen fick åka på semester till Tyskland. Efter någon vecka eller sådär kom den hem igen, hårdtestad och med ny laser. Den klarade alla test som de hade att köra och som kompensation för deras klåparbygge fick jag en månads guld på Live, vilket jag gav blanka fan i. Senare den dagen startade jag Dead Rising igen och fick samma felmeddelande nästan direkt. Wo. Fucking. Ho.
Den här gången var jag fast bestämd att ta reda på vad som orsakar problemet och åtgärda det själv, förutsatt att jag inte behövde öppna maskinen och på så vis bryta garantin. Vad jag hittade var inte direkt roligt.

Det visade sig förstår ni, att ganska många hade fått liknande problem som jag, och redan fanns det fullt av DIY-lösningar som cirkulerade friskt på internet. Allt ifrån pretto-råd som att skicka in maskinen och be om en ny, till ordblinda social-rejects från Texas som lagt upp How to-filmer på youtube via sin stenåldersmobil där man fick se olika fullkomligt vansinniga teorier om vad som orsakade det hela, och hur man åtgärdade det med papper, magnetbitar, knivar och gud vet vad som dom stoppade in i sina konsoler. Jag bestämde mig för att ringa upp supporten igen och konfrontera dom med detta problemet som såg ut att bli nästa ”RRoD”.

*ring ring..* *ring ring..*

Förinspelat röstmeddelande: Är det okej om samtalet spelas in för framtida kvalitetskontroller? Tryck 1. Om inte, tryck 2.

Jag: *trycker 1488 och slänger ut telefonen genom fönstret*

Support: Det låter lite som att det är spelet som är defekt.

Jag: Ja, fast det fungerar ju perfekt på andras konsoler, så det måste vara maskinen.

Support: Men maskinen blev testad och reparerad.

Jag: Uppenbarligen hjälpte inte reparationen.

Support: Prova att köpa andra versioner av de spel som felmeddelandet dyker upp på.

Jag: Tack så jättemycket, hälsa hem, kärlek och omtanke till alla i din närhet!

Motvilligt följde jag hans råd, jag menar vad annars skulle jag kunna göra? Döm om min förvåning och lättnad när det fungerade med andra utgåvor av samma spel! Jag spelade glatt vidare och allting slutade gott.
…i HELVETE heller!

Några månader senare började meddelandet dyka upp i andra spel, och efter ett par omstarter så började bilden att flimra med en väldig fart. Jag blev minst sagt uppgiven när jag startat om maskinen, dragit ur och satt i alla sladdar, provat att i blindo navigera in i bildinställningar på boxen och ändra där, provat det ena och provat det andra och ändå flimrade bilden bara. Jag ringde åter till supporten, vid det här laget kunde jag numret utantill.

Supporten (som den här gången lät som en Blondin-Bella-klon fast yngre): Har du alla sladdar inkopplade?

Jag: Ja.

Supporten: Är tv’n på rätt kanal?

Jag: Ja.

Supporten: Har du ett riktigt spel i?

Jag: Ja.

Supporten: Är konsolen påslagen?

Jag: Ja…….

Supporten: Är du säker på att alla sladdar sitter i?

Jag: Ja.

Supporten: Du får prova att köpa nya sladdar, mer kan jag inte hjälpa dig.

Jag: Okejhejdå.

Jag var uppretad över den totala brist på kunskap som mötte mig, hur otroligt meningslöst samtalet varit från början till slut, hur jävla………..jaha. TV’n hade hakat sig. När jag stängde av och satte på tv’n igen så var bilden stabil. Jag trodde fan jag skulle DÖ av skam. Det brände i kinderna. MEN, trots detta mentala nederlag så återstod ändå mitt problem – Dirty Disc-meddelandet som kom i tid och otid. Jag fick problemet senast när vi spelade Gears of War 2, men kan numer gå runt det problemet genom att installera in hela spelet på hårddisken, och sen spela det därifrån. Ändå känns det lite B att man inte ska kunna spela sina spel som det egentligen är tänkt, p.g.a. en tafflig hårdvara. Problemet vill Microsoft sen heller inte kännas vid eller erkänna, de tiger ihjäl oss som upplevt de här problemen och inga lösningar erbjuds. Supporten säger att de inget kan göra och att allt som går att göras redan är gjort, trots detta kvarstår alla problemen och någon ny maskin som ersättning är det då rakt inte tal om. Att bli sopad under mattan utan chans till upprättelse är definitivt en av de saker som kan få mig riktigt förbannad, och det är väl lite därför jag skrev den här bloggen. Avreagering och sanning. Nu vet ni att Microsofts skötebarn 360 inte bara lider av ständigt återkommande RRoD-problem, utan att i princip vad som helst kan hända, och trots att de i många lägen sitter på ovanligt kunnig personal så vägrar dom att möta vissa problem professionellt.



Simmar tre gånger i veckan och dricker ingen jävla energidryck
januari 28, 2009, 9:00 e m
Sparat under: Penis | Etiketter: , , ,

Håll i könshåren nu alltså, för här kommer en blogg som heter duga. Jag har precis hur mycket som helst att skriva om, och ni ska få läsa det jag kommer ihåg att plita ner medan orken finns där. Ämnen som skall beröras i detta blogginlägg (ja, jag radar upp dom här, så riskerar jag inte att glömma nåt av det jag kommer ihåg att jag kommer ihåg som jag minns, jaman?) är:

* Arbetslösheten
* Framtidsplaner
* Spelåret 2008
* Spelåret 2009
* Ljungbyvistelsen
* Det förbannade helvetesordet negerboll

Jag har alltså gått färdigt min tid i åtgärden ”Jobbgaranti för ungdomar”. Tro det eller ej, så har jag alltså gått och fått ingen kvalitativ hjälp (inte för att jag behöver nån hjälp, men nåt ska dom ju göra för att förtjäna lönen som går till deras julskinka och gillestugor kan man tänka) på de här 15 månaderna eller vad det nu var som perioden sträckte sig över. Åtgärden hette i alla fall något företagsamt, något lovande. Och fina ord är ju alltid trevligt. Hur som helst, fick dispens från bullshittingen ett tag, och kan nu alltså fortsätta få två bidrag från försäkringskassan till medan jag samlar ihop material till min portfolio. Vad i helvete pratar jag om, tänker ni? Det är inte utan att en annan också har snuddat vid tanken. Det är i alla fall så här, och märk väl att jag nu går över från min arbetssituation till ämnet framtidsplaner ganska så sömlöst, att jag och Linnea har spanat in en utbildning nere i Malmö som heter Serieskolan. Heltid. Studiebidrag. Något att göra om dagarna. Lära sig teckna och rita mer och bättre. Låter som en dröm! Den drömmen ska naturligtvis min lilla rara handledare på arbetsförnedringen behandla på deras alldeles egna patenterade lilla vis, nämligen genom att både klappa om den, och samtidigt förvandla den till en liten hög med skit. Naturligtvis måste jag ju söka till den i Gävle också, trots att jag uttryckligen vill bo i SÖDRA Sverige. Jag ska väl inte tro att jag får bestämma det, rotlös och värdelös som jag är. Hur som helst, för att få komma in på den här utbildningen så måste man skicka in 5-10 A4 med teckningar, illustrationer och annat skoj där man flexar tvättmaskinen framför domaren och ler så stort man kan. Med lite tur slipper jag åka till Gävle och vara en fjant och kan åka till Malmö istället och vara hardcore, man kan inte annat än hålla tummarna.

Spelåret 2008 var en besvikelse. Nu pratar jag om min insats, inte om hur spelklimatet sett ut i allmänhet. Jag hade ett litet mål att nå 40-50 spel avklarade, som en motpol till alla mina år av slöande inom fronten. Blev nåt på 30, och jag ansträngde mig fan inte ens mot slutet. Detta året skall det dock bli ändring på detta, jag har i skrivande stund redan klarat av 11 spel i år, vilket för den matematiskt begåvade betyder att jag klarat i snitt 2,75 spel i veckan. Det är fan i sardinerna inte illa pinkat om jag får säga det själv, även om majoriteten av denna imponerande summa utgörs av enklare spel att genomföra så som relativt lätta shmups och fighters. Men ändå, eftertexterna rullar som mina bidragspengar på bolaget och titlar kryssas av som silikonimplantat i playboyhuset.

Inför jul och nyår 2008 mäktade jag med en Ljungbyvistelse som bredde sig från början av december fram till en bit in i januari. På denna tiden hade jag tänkt götta mig i julstämning, knäcka nötter, hjälpa till att städa lite, träffa gamla bekanta och hänga på VågaVa och vara elit. Julstämningen for åt fanders då den enda snön som fanns att tillgå var den på mina axlar när jag kliade mig i huvet. God jul då vafan. De gamla bekanta träffades ett par gånger, men väldigt sporadiskt, och jag tror inte mer än en enda riktig fest gick av stapeln, men den blev också fruktansvärt lyckad. Lyckades sätta i mig så ohyggligt mycket att jag inte nyktrade till förrän sent på följande kväll. På VågaVa är det ingen mening att hänga längre, då det inte alls är som förut, och Roger behagar ju inte vara ren en sekund den spillran. Han gav mig sin mobil när han träffade mig på busstationen, och bad om ursäkt för att han inte gett mig nån present på födelsedagen. Jodå, en 3-låst styggelse med trasiga knappar och fullt med knarkare i telefonboken som ringde stup i kvarten. Jul firades hos mormor och morfar, med en mormor som fingrar på gränsen till sammanbrott av klaustrofobi och gammal hederlig svenssonilska. Morfar chillar läget med sin folkskygghet och tilltagande demens, han lyckades klämma in att jag inte hade nån pondus i alla fall, så man ska ju inte helt räkna ut soldaten än. Han kan fortfarande!

Nyår skulle firas på samma ställe som jag tidigare samma månad söp mig stupfull men lögn i helvete heller, det blev ju feber på kvällningen där, trots att jag hade uppemot 6-7 öl innanför västen. Blev att fint stanna hemma som en vidrig gnu medan föräldrarnas främmande hade en son som behagade paxa Tias tv med tillhörande PS3a hela kvällen. Animal Planet och småfisa blev nyårsafton, vilket fenomenalt 2-årsfirande (Linnea och jag)!

Det sista jag skulle vilja tillägga är det här om negerboll. Det kommer upp på tal lite titt som tätt på ett forum jag hänger på, och jag blir precis lika uppretad varenda gång. Ibland vill man bara krevera och be dom dra åt helvete, men sen kommer man ihåg att det bara är ett ord. Varför ska man alienera sig mot dom som i princip utgör det enda umgänge man har glädjen att avnjuta? Jag kommer tycka att det är ett skitlöjligt ord tills den dagen jag dör, och jag kommer definitivt tycka att alla som använder det också är skitlöjliga tills jag ruttnar bort i hundbajs och surt regn.