FYFAN

Sagan om Xbox 360.
En sann berättelse i 1 del, skriven och framförd av Robin Starfighter Johansson.

Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag på sommarlovet. Inget roligt fanns i sikte och det småregnade utomhus. Jag ville nånstans inom mig se mig som en kille som väljer Sony framför Nintendo, Sega och Microsoft. (Detta skulle komma att ändras kapitalt, men det är en annan historia.) Xbox 360 hade länge funnits till salu, och så även PS3 vilken jag faktiskt hade ett exemplar av – ståendes nedpackat i en hörna på mitt rum. Let’s face it, maskinen fick ingen bra start spelmässigt – och utan en HDTV var den nästintill meningslös. Tanken slog mig att jag ville prova vad alla pratade om, se hur det var att knappa runt i en 360-meny. Jag sneglade lite halvhjärtat på auktionssidor och såg minst sagt ner på prisnivån. Så helt plötsligt dyker en användare på cowabunga upp, med ett svensksålt premiumpaket till salu för under 2000 kronor. Billigast nånsin på den tiden, hands down – givet köp.

Jag fick höra redan från start att många maskiner dras med problemet Red Ring of Death (eller Red Lights of Death för att vara mer exakt). Det innebar alltså att på grund av ett tillverkningsfel (?) blir många konsoler helt enkelt överhettade och måste skickas in för reparation. Detta var ju såklart en av anledningarna till att jag ängsligt stått vid sidan av när andra människor blev lyckliga ägare av en 360, vem vill behöva skicka trasiga tv-spel över hela Europa fram och tillbaka liksom? Säljaren menade dock på att hans 360 inte visat några som helst tendenser till att lysa rött eller krångla på något annat vis heller för den delen. Konsolen kom fram, komplett, oskadd och hänförande robust. Jag var till en början fullkomligt paralyserad av rädsla för att råka trigga de röda lamporna (”på den tiden” var det inte riktigt klarlagt vad problemet innebar eller av vilka anledningar det dök upp) men jag kan glatt säga att än idag har de röda lamporna lyst med sin frånvaro. *ta i trä*

Ett av de första spelen jag hade bestämt mig för att skaffa var Dead Rising. När jag väl fick hem det så slängde jag ivrigt igång det med alla mina drömmars förväntan och hjärtas glädje för att efter någon timmes spelande få ett felmeddelande följt av en automatisk avslutning av spelet. Vad. I. Helvete. ?!?!. Vad hade det pungkrympande meddelandet sagt? Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tio försök och lika många felmeddelanden senare stod det klart för mig. Spelet gick inte att läsa. Jag vände på skivan och inspekterade undersidan, som till min förvåning var blank som en jävla spegel. Jag hade förväntat mig att se någon liten repa som hade kunnat störa avläsningen/linsen men istället var ilska ögon och två uppspärrade näsborrar det enda som mötte min blick. Jag ställde i vredesmod spelet i spelhyllan igen, för att gå vidare med andra spel jag hade till 360 istället. Efter någon dag fick jag felmeddelandet igen, i ett annat spel. Jag kollade snabbt skivan, inte en endaste repa – som väntat. Jag lånade ut spelen till en bekant, som spelade igenom bägge två, utan problem. Då fanns det längre ingen anledning att tveka, det var ju min konsol som var störd. Jag kastade mig på telefonen och ringde upp vad som skulle komma att bli min lagom handikappade handledare genom svett och uppgivenhet – Xbox-supporten.

Jag fick språka med en relativt tillmötesgående kille som direkt pekade ut lasern som ett problem (ja, efter att jag fått kontrollera att alla sladdar var inkopplade korrekt, att jag hade ett originalspel och att jag kunde knyta mina skor, stå upp utan att ramla och allt annat som vi tröga massor kan faila att checka av). Kort sagt, maskinen fick åka på semester till Tyskland. Efter någon vecka eller sådär kom den hem igen, hårdtestad och med ny laser. Den klarade alla test som de hade att köra och som kompensation för deras klåparbygge fick jag en månads guld på Live, vilket jag gav blanka fan i. Senare den dagen startade jag Dead Rising igen och fick samma felmeddelande nästan direkt. Wo. Fucking. Ho.
Den här gången var jag fast bestämd att ta reda på vad som orsakar problemet och åtgärda det själv, förutsatt att jag inte behövde öppna maskinen och på så vis bryta garantin. Vad jag hittade var inte direkt roligt.

Det visade sig förstår ni, att ganska många hade fått liknande problem som jag, och redan fanns det fullt av DIY-lösningar som cirkulerade friskt på internet. Allt ifrån pretto-råd som att skicka in maskinen och be om en ny, till ordblinda social-rejects från Texas som lagt upp How to-filmer på youtube via sin stenåldersmobil där man fick se olika fullkomligt vansinniga teorier om vad som orsakade det hela, och hur man åtgärdade det med papper, magnetbitar, knivar och gud vet vad som dom stoppade in i sina konsoler. Jag bestämde mig för att ringa upp supporten igen och konfrontera dom med detta problemet som såg ut att bli nästa ”RRoD”.

*ring ring..* *ring ring..*

Jag: Tack så jättemycket, hälsa hem, kärlek och omtanke till alla i din närhet!

Motvilligt följde jag hans råd, jag menar vad annars skulle jag kunna göra? Döm om min förvåning och lättnad när det fungerade med andra utgåvor av samma spel! Jag spelade glatt vidare och allting slutade gott.
…i HELVETE heller!

Några månader senare började meddelandet dyka upp i andra spel, och efter ett par omstarter så började bilden att flimra med en väldig fart. Jag blev minst sagt uppgiven när jag startat om maskinen, dragit ur och satt i alla sladdar, provat att i blindo navigera in i bildinställningar på boxen och ändra där, provat det ena och provat det andra och ändå flimrade bilden bara. Jag ringde åter till supporten, vid det här laget kunde jag numret utantill.

Supporten (som den här gången lät som en Blondin-Bella-klon fast yngre): Har du alla sladdar inkopplade?

Jag: Okejhejdå.

Jag var uppretad över den totala brist på kunskap som mötte mig, hur otroligt meningslöst samtalet varit från början till slut, hur jävla………..jaha. TV’n hade hakat sig. När jag stängde av och satte på tv’n igen så var bilden stabil. Jag trodde fan jag skulle DÖ av skam. Det brände i kinderna. MEN, trots detta mentala nederlag så återstod ändå mitt problem – Dirty Disc-meddelandet som kom i tid och otid. Jag fick problemet senast när vi spelade Gears of War 2, men kan numer gå runt det problemet genom att installera in hela spelet på hårddisken, och sen spela det därifrån. Ändå känns det lite B att man inte ska kunna spela sina spel som det egentligen är tänkt, p.g.a. en tafflig hårdvara. Problemet vill Microsoft sen heller inte kännas vid eller erkänna, de tiger ihjäl oss som upplevt de här problemen och inga lösningar erbjuds. Supporten säger att de inget kan göra och att allt som går att göras redan är gjort, trots detta kvarstår alla problemen och någon ny maskin som ersättning är det då rakt inte tal om. Att bli sopad under mattan utan chans till upprättelse är definitivt en av de saker som kan få mig riktigt förbannad, och det är väl lite därför jag skrev den här bloggen. Avreagering och sanning. Nu vet ni att Microsofts skötebarn 360 inte bara lider av ständigt återkommande RRoD-problem, utan att i princip vad som helst kan hända, och trots att de i många lägen sitter på ovanligt kunnig personal så vägrar dom att möta vissa problem professionellt.