FYFAN

Igår skulle undertecknad till alla arga lappars borg och näste; tvättstugan. Jag kvistar ut i det mediokra morgonvädret med lagom vemodighet och illvilja inför den enorma crapsandwich som utgör min dag. Noterar att allas vårat meningslösa öronhår till gubbe (ingen vaktmästare, utan mer någon slags socialt utstött okristlighet som inte vill acceptera att ålderns höst plockat hans sista rosenblad och att han borde ge upp sin vidriga snöslunga, som han härjar runt med större delen av dagarna, lägga sig ner och bara fucking dö) precis som vanligt ignorerat det dödsföraktande väglaget som hotar spräcka varenda pensionärshöft på flera mils avstånd, och väljer således att gå vid sidan av den annalkande stigen som mer ser ut som en hockey-is än en stig. Brant är såklart åbäket och tvivlet på min förmåga att reda ut situationen kommer krypande då jag enligt förväntan halkar till. Lite snö har väl ingen dött av, det går lätt att borsta av sig. Men i fallet behagade mitt vänstra knä att helt vridas ur led (en skada jag dragits med sedan den där basketmatchen i lågstadiet då jag faktiskt inte bara var med i det förmodligen vinnande laget – utan även bidrog till ledningen). Doktorerna sa något om att mina korsband är för långa och alltså blir mina knän ostabila. Något de tippade skulle växa bort allteftersom jag blev längre. Well, cirka 190 centimeter fullvuxen Starfighter har uppenbarligen inga som helst problem med att drabbas av knäproblem – så tji fick dom. Eller, mest jag.

Så där ligger man förstår ni, i snön, utan ytterkläder och anstränger sig till sitt yttersta för att inte tappa ur sig ett primalskrik som får Berit att sätta sitt blaskiga morgonkaffe i kattens vrångstrupe, och kan inget göra åt den snöpliga situationen. Mobiltelefonen ligger hemma, ingen förbipasserande finns att skåda och knät visar inga tecken på att nånsin låta mig gå eller ens stå igen. När snön börjat smälta under mig och trängt in i kläderna började smärtan så sakteligen avta, och efter lite svordomar och haltande är jag faktiskt inne i tvättstugan. När jag tillslut uträttat ärendet i tvättstugan och halkat tillbaka till vår lägenhet, i en hastighet som torde skrattas åt av valfri snigel med allehanda sjukdomar och psykiska störningar, fick jag påbörja operation Vänta Ut Det. Nu lider dag 2 mot sitt slut och jag ser hoppfullt på morgondagen. Om smärtan avtar ytterligare kanske jag kan få äran att gå hela vägen bort till Hemköp och lägga mina sista bidragspengar på surnad veganmjölk och ledsamt stirra ner i veggo-hyllorna som så ofta gapar tomma. Ser fram emot det redan!