FYFAN

Det var det här med misslyckandet förra året. Jag retade mig på att jag inte nådde upp till mitt mål för mitt personliga spelår 2008, nämligen att nå 40 avklarade spel (nedsänkt från optimistiska 50). Det ska väl egentligen inte vara så himla svårt att klara 50 spel på ett år, det blir ju knappt ett avklarat spel i veckan. Jag satte mig ner med lite heroin över morgonteet och arbetade fram lite utav en slug plan för hur jag skulle maximera min score. Det hela är förvånansvärt enkelt; man måste spela spel som är enkla/korta. Och för att inte helt tråka ut mig själv så kör jag alltså igång ett lite mer krävande spel, och så spelar jag ett enkelt litet spel vid sidan av (man måste bryta av seriositeten med lite småspel). Det känns ändå som vardagsfusk, att höja siffran genom att spela spel jag egentligen inte bryr mig så mycket om – i alla fall känns det så pass mycket som fusk att jag drog mig inför att skriva om det här på FYFAN.

Nu kanske det kan se ut som att jag är någon form av prisjägare, att jag hetsar mig fram för poängens skull, att jag är beroende av någon form av achievement-substitut. Så är naturligtvis inte fallet, min motivation var och är snarare att allt för många av mina spel låg ospelade och ännu fler låg här som aldrig riktigt blivit ordentligt genomspelade. Jag kan också känna mig lite ”oerfaren” som inte kan diskutera vissa spels slut och inte har upplevt allt som många andra har. Det är lätt hänt att man blir lite bekväm av sig när det ändå ligger hundratals andra spel att spela ifall något skitspel blir för svårt.

Så, hur har det gått? Första kvartalet går mot sitt slut och inte mindre än 24 spel har bockats av. Om jag håller samma fart året ut kommer jag med lite tur att nå till och med 100 klarade spel – vilket i skrivandes stund får bli mitt officiella mål.

Vardagsfusket är något vi alla har gemensamt misstänker jag, det finns en del människor som faktiskt bevisat detta för mig – och det har dom gjort i simhallen. Som några av er vet simmar jag (och Linnea) tre gånger i veckan, hur det började är ingen berättelse för FYFAN. Det handlar kort och gott om en dålig rygg som behöver skärpa sig och en nattsömn som förut kändes alltför omotiverad, nog sagt.
Riktigt många av de hurtiga sportare som valt att simträna har en egenhet för sig som retar gallfeber på mig, nämligen att de genar när de närmar sig slutet av bassängen. Låt mig förklara lite närmare.

Linjen här under får representera bassängens längd.
|——————–|

Då är det så att om en av dessa vardagsfuskare simmar, så börjar den i vanlig ordning här:
|x——————-|

…men när de kommer hit:
|—————x—-|

…så bra vänder dom! Och sen när dom kommer tillbaka hit:
|—-x—————|

…så vänder dom igen! Ni hajar va? De sparar in möjligen 4 meter per sträcka och kommer således ifatt 8 meter varje vända. De flesta fuskare simmar naturligtvis skitlångsamt, så man måste ständigt simma om de små liven – men i och med att de hela tiden sparar in nästan en femtedel av sträckan så hamnar man likförbannat efter dom ganska snart igen.

Ett vanligt scenario är att jag simmar om någon ganska nära slutet av bassängen, och när jag vänder mig om har denna vänt nånstans i mitten och är redan halvvägs bort. Så när jag väl kommit ifatt och simmat om personen igen (för det hinner man, de jävla slowpokesarna verkar ju inte ha begripit hur man tar i) och vänder sig om så har dom genat IGEN åt andra hållet.

Många bilar i trafiken skiter i att blinka, det är ju också en form av vardagsfusk. Jag tror jag ska skita i att se pensionärer på Hemköp och istället välta omkull dom som sovande kossor. Varför ta omvägen runt de dementa antikvariatobjekten när de ändå inte kommer förstå att de ens lämnat hemmet? Låt dom få en bit av den bistra verkligheten serverat där i den trånga fruktgången eller vid kassan när de ska leta mynt i pressvecken. Hm. Det här var ett sidospår.