FYFAN

Jag har under en ganska lång tid nu haft problem med ständigt återkommande aggressionsutbrott. Det kan röra sig om små obetydliga saker, som retar mig till vansinne och på bara en sekund, efter bara en tanke, en känsla, ett missförstånd, så kan jag vända helt från mitt resonliga jag till en skitförbannad galning som inte ger sig förrän det är för sent. Ofta krävs det något, som att någon blir ledsen eller något går sönder, för att sansa mig och för att ”jag” ska kunna bryta igenom ilskan och inse vad jag gjort/gör. Jag tror knappast att mina utbrott skulle ha någon medicinsk förklaring, eller att jag på något vis skulle vara defekt i huvudet, men jag tycker inte om att leva i ovisshet. Vad driver mig till det här, kommer jag sköta mig idag? Kommer jag vilja döda hela världen om en sekund?

Fyllor är värst, jag är som mest oförutsägbar och labil där, minsta lilla missuppfattade antydan eller gest kan få mig att säga de mest vidriga saker. Jag tror att jag har oändligt med hat uppbyggt och förtryckt inom mig, som sakta men säkert sipprar ut med tilltagande frekvens. Över saker, över mig själv, över de i min närhet.

Jag vet inte om jag kan grubbla mig fram till en slutsats på egen hand, det är kanske dags att plocka upp en bok i ämnet aggression, för det ordet betyder mer för mig nu än bara bandet vi hade i högstadiet.