Jag har bestämt mig för att försöka spela det här spelet så mycket jag bara orkar fram tills dess att jag gör framsteg eller imploderar. Se det som ett experiment angående ”Att uppskatta ett spel”. Jag kommer att rapportera allting i detta blogginlägget, dvs inte i kommande inlägg. Jag uppdaterar varje dag med ”ny” info om mina avanceringar.

————-
Dag 1

Spelad tid: 43 minuter

Antal credits spelade: 5

Banor avklarade: Första banan, en grön lastbil-bana och första planet.

Hur roligt är spelet: 3 av 10

Övriga tankar: Varför får man inte fortsätta där man dör, utan måste spela om hela banan från början? Varför sparas inte highscores? Vid de lila fienderna på molnbanan (andra planet) är det totalstopp för mig.

————-

Det finns användare på ett forum jag hänger på som förespråkar nötning som en väg till uppskattning. Om man ger ett spel tillräckligt med tid, om man tränger in i spelets kärna och lär sig att bemästra det så får man någon form av utdelning som man annars kunde ha gått miste om. Länge höll jag detta som sanning, det är ju klart att vissa spel kan vara lite svåra att ta till sig i inledningsstadiet men som av en eller annan anledning växer med tiden. Men idag tänkte jag om. Finns det inte spel som är ”bra” enligt de som har rätt att tycka saker, som upplevs som ”inte bra” av andra? På vilket sätt skulle det hjälpa att spela samma vedervärdiga smörja om och om igen? Blir resultatet alltid frälsning i slutändan? Vad händer om det går åt andra hållet? Tänk om man dör inombords av att tråka ut sig dag ut och dag in till den grad att man säljer iväg hela sin spelsamling, flyttar till öknen och blir kompis med två ödlor och en sten. Jag tillhör definitivt den sistnämnda kategorin. Ifall jag inte tycker ett spel känns lockande men ändå plågar mig med det i en längre period – då kommer jag i 9 fall av 10 att ha en vardag kantad av frustration, mild depression och oundviklig aggression.

Illustration över min humörskala:

Men om man inte alls nöter ett spel, utan istället kastar bort alla spel man inte gillade under den första halvtimmen, hur många fantastiska spelupplevelser går man miste om då? Blir man en ”casual gamer” som spelar party- och fotbollsspel i multiplayer på polarnas konsoler på fredagarna innan utgång? Var drar man egentligen gränsen, hur kasst måste ett spel kännas för att man ska kunna backa med gott samvete istället för pressa vidare?

Jag spelade Area 88 för första gången idag. Det var svaren på mitt förstaintryck av detta spel som triggade min lust att skriva det här inlägget – för naturligtvis är detta ett bra spel som man ska ge tid. En horisontal historia, visuellt ganska lam och konventionell, som inte känns särskilt spektakulär utan mest ganska småvissen – men som av någon anledning ändå fått epitetet ”en av de bästa skjutarna på SNES”. Ett typiskt exempel på ett spel som är till för den övertygade, som i och med nötning får ut mer än vad man ser vid första anblicken. Men varför ska man spela något som känns ganska tråkigt, i all evinnerlighet? För att tillslut kunna uppskatta det lite mer än vad man gjorde först? Att följa en sådan princip med total disciplin är åt helvete för hardcore för mig.

Jag fick för mig att göra en Topp 100-lista över mina favoritspel. Jag vet, det låter som ett omöjligt projekt, inte minst med tanke på alla awesome spel som står inför dörren (Left 4 Dead 2, Dead Rising 2, Assassin’s Creed 2, New Super Mario Bros Wii, Super Mario Galaxy 2 och Call of Duty: Modern Warfare 2 även om det redan kommit). Men jag gjorde det. Man kan ju alltid plocka ut spel från slutet av listan om man behöver fylla i med nykomlingar. För att inte dö av en själslig explosion var jag tvungen att först dela upp listan i 5 block. Lägga 20 spel i varje block, och sen dela upp varje block i en del A och en del B. På så vis är det alltså 10 stycken delar – med 10 spel i varje. Jag har inte rangordnat dom närmare än så (mer än bokstavsordning också såklart), därför betyder det att alla spel i Block 1, del A hamnar på delad förstaplats av tio och så vidare. En feg lösning må vara, men jag har inte hjärta att sätta utförliga poäng för så många hade fått full pott. Spelen följs av ett format inom parantes, det är formatet jag föredrar, många spel finns på fler plattformar än vad som nämns. Här följer listan, och efteråt bjuds det på statistik.

—————————————————————–

Block 1:

A
Call of Duty 4: Modern Warfare (PS3)
DoDonPachi (Arkad)
ESP.Ra.De (Arkad)
Espgaluda (Arkad)
Gears of War 2 (360)
Killzone 2 (PS3)
LittleBigPlanet (PS3)
Portal (360)
Silent Hill 2 (PS2)
Uncharted 2: Among Thieves (PS3)

B
American McGee’s Alice (PC)
Castlevania: Symphony of the Night (PS1)
God of War 2 (PS2)
Klonoa: Door to Phantomile (PS1)
Legend of Zelda, The: A Link to the Past (SNES)
Legend of Zelda, The: Twilight Princess (GC)
Super Mario 64 (N64)
Super Mario Galaxy (Wii)
Super Mario World (SNES)
Street Fighter II (Arkad)

Block 2:

A
Condemned 2: Bloodshot (360)
Grand Theft Auto IV (PS3)
Half-Life 2 (360)
Left 4 Dead (360)
Mirror’s Edge (PS3)
Mushihimesama (PS2)
Quake (PC)
Resistance 2 (PS3)
Silent Hill 3 (PS2)
Skate 2 (PS3)

B
Castlevania: Dawn of Sorrow (NDS)
Dead Rising (360)
Guitar Hero 3: Legends of Rock (PS3)
New Super Mario Bros (NDS)
NHL 94 (MD)
Psyvariar 2: The Will to Fabricate (DC)
Silent Hill Origins (PSP)
SSX On Tour (Xbox)
Super Mario Bros 2 / Lost Levels (SNES)
Super Mario World 2: Yoshi’s Island (SNES)

Block 3:

A
Fable 2 (360)
Gears of War (360)
Legend of Zelda: Ocarina of Time (N64)
Lost Planet: Extreme Condition (360)
Mega Man X (SNES)
Resident Evil 4 (GC)
Soul Calibur 2 (PS2)
Super Paper Mario (Wii)
Trigger Heart Exelica (DC)
Uncharted: Drake’s Fortune (PS3)

B
Condemned 1 (360)
Guitar Hero 2 (PS2)
Sanitarium (PC)
Shadow of the Colossus (PS2)
Super Smash Bros. Melee (GC)
Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)
Tekken Tag Tournament (PS2)
Ufouria (NES)
We Love Katamari (PS2)
Zero Gunner 2 (DC)

Block 4:

A
Bubble Bobble (Arkad)
DoDonPachi: Dai Ou Jou (PS2)
Excitebike (NES)
Fable (Xbox)
Grand Theft Auto: San Andreas (PS2)
Jet Set Radio (DC)
Klonoa 2: Lunatea’s Veil (PS2)
Lumines 2 (PSP)
Mega Man (NES)
Super Mario Bros (NES)

B
Adventures of Lolo 3, The (NES)
de Blob (Wii)
Demon’s Crest (SNES)
Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble! (SNES)
F-Zero (SNES)
Ivan ”Ironman” Stewart’s Super Off Road (NES)
Killer Instinct (SNES)
King Kong (Xbox)
Little Nemo The Dream Master (NES)
SimCity (SNES)

Block 5:

A
Alundra (PS1)
LocoRoco (PSP)
Mega Man 9 (PS3)
Metal Slug 3 (Arkad)
Motorstorm: Pacific Rift (PS3)
Postal 2 (PC)
Quake 2 (PC)
Silent Hill (PS1)
Soul Calibur IV (PS3)
Super Mario Kart (SNES)

B
Adventures of Rad Gravity, The (NES)
Grand Theft Auto (PC)
Kurushi Final (PS1)
Sonic The Hedgehog 2 (MD)
Super Mario Bros 3 (NES)
Super Street Fighter II (SNES)
Virtua Fighter 5 (PS3)
Wario Land: The Shake Dimension (Wii)
Yoshi’s Island DS (NDS)
Zookeeper (NDS)

—————————————————————–

I min topp 100-lista över världens bästa spel ser ställningen ut så här mellan formaten.

Playstation 3: 14%

Super Nintendo Entertainment System: 13%

Playstation 2: 12%

360: 10%

Nintendo Entertainment System: 9%

PC: 6%
Arkad: 6%

Playstation 1: 5%

Dreamcast: 4%
Wii: 4%
Nintendo DS: 4%

Gamecube: 3%
Xbox: 3%
Playstation Portable: 3%

Nintendo 64: 2%
Mega Drive: 2%

Om man ser enbart till topp 20 är spridningen följande:

Playstation 3: 20%
Arkad: 20%

360: 10%
Playstation 2: 10%
Playstation 1: 10%
Super Nintendo Entertainment System: 10%

PC: 5%
Gamecube: 5%
Nintendo 64: 5%
Wii: 5%

Jag har startat upp en parallell blogg. Det är inte på något vis en ersättare utan mer som ett komplement till FYFAN. På den nya bloggen, som går under täckmanteln ”Punken i 8 bitar”, samlar jag alla regelrätta spelrecensioner jag skrivit och skriver. Jag har inte hunnit lägga upp alla jag skrivit fram till dagens datum men ett par finns redan uppslängda. De flesta har publicerats på cowabunga.se förut men i framtiden kommer alla nya recensioner jag skriver att läggas upp samtidigt på Pi8B. Nu vet ni det.

Jag fick hem två förhandsbokade spel i förra veckan. Uncharted 2 och Afrika. Det var meningen att jag skulle få dom på releasedagen två-tre veckor sedan, men av någon anledning fastnade dom i postgången och blev över en vecka försenade. Jag kände mig så klart ytterst utmobbad att alla andra som bokat på VG+ fick sina spel på releasedagen och jag fick bara räkningar från ComHem, Telia och Radiotjänst. Hur som helst, tillslut kom spelen fram. Och då har jag nu valt att gå emot lite vad alla andra gör och inte alls fokusera på Uncharted 2. Jag tänker lägga krutet på den andra titeln i det här blogginlägget.

Det är sommar, 2006. Jag har precis sett en liten lågupplöst bild med lejon och noshörningar på. Det står att det är ett av de spel som kommer finnas med i PS3′ans startuppställning och att ingen riktigt vet vad det går ut på. Det heter Afrika. Det får mig att gå in på webhallen och lägga en förhandsbokning på PS3. Det fanns ett extremt skralt utbud av titlar att välja till sitt köp, men något var jag ju tvungen att köpa för att kunna prova konsolen när den anlänt. Det fick bli Motorstorm 1 (jag vet, jag vet.. men jag visste tyvärr inte då). Närmare sex tusen gick det på, med frakt och allt. Nu började den evighetslånga väntan. Jag fick hem en DVD-skiva med PS3′an på framsidan, där det skulle finnas en massa godis att götta sig åt i väntan på the real deal. Det var en tråkig och meningslös skiva som jag ägnade högst 5 minuter. Anyway, jag läste vidare om Afrika, när skulle det komma? Varför fanns det inte med i valen på webhallen? Det skulle sedermera visa sig att det inte alls var ett startuppställningsspel..

I början av 2008 nådde nyheten mig, Afrika blir av – det kommer på riktigt. Men inte till USA/Europa. Min besvikelse var total. Skulle jag alltså inte få spela det här spelet som jag drömt om sedan dagen då jag bokade min konsol? Jag funderade på att importera spelet från Japan men det skulle enligt rykten innehålla rätt mycket text så det var väl egentligen aldrig något alternativ. Det var dags att ge upp, lägga ner drömmarna om att få springa omkring på Afrikas slätter med en kamera i högsta hugg, att gå för nära något farligt djur och bli brutalt attackerad, att leta efter exotiska ödlor och titta på solnedgången från ett träd.

För en månad sedan läste jag som av en slump att det skulle släppas ett spel i USA som gick ut på att fotografera djur. Jag hajade till. Kunde det vara..? Det var det! :O Det blev översatt, det kom, det kommer! Jag gick in på VG+ och bokade på direkten, och som sagt kom det och Uncharted 2 fram häromveckan. Jag klarade Uncharted 2 på ett par dagar och satte efter det i Afrika i min konsol med skyhöga förväntningar. Det.. var.. kass………

Jag har bara spelat i någon timme under den här veckan så jag har ingen fullfjädrad recension att bjuda på än (men det kommer, så klart). Däremot har jag satt upp en del punkter som jag redan kunnat konstatera – och de lyder som följer:

• Man får inte bestämma själv var man ska åka, man måste åka med sin tröga guide hela tiden, som kör som en slowpoke och som inte har någon röst. Han bara vevar själlöst på munnen när det dyker upp en textruta med språk anpassat för milt utvecklingsstörda barn. Ibland får man möjlighet att stanna bilen på vägen, men i övrigt är det strikt bestämt. Hoppar man ur bilen för att trotsigt gå lite på egen hand så märker man snart att det finns en gräns för hur långt man får gå innan man teleporteras tillbaka till bilen.

• När djur attackerar blir det svart, långt långt innan dom är i närheten sen är man plötsligt tillbaka i lägret. Inga coola, bloodiga, läskiga attacker.

• När man varit vid ett ställe och fotat och vill till ett annat så måste man först be guiden köra tillbaka till lägret (väljer man att inte åka till lägret kastas man ut ur bilen igen) och från lägret sen hoppa in i bilen igen och så åka till nästa ställe som guiden bestämmer. Han kör otroligt långsamt, ryckigt och korkat, som jag nämnde innan – och det går inte att hoppa över de långa körscenerna.

• Det finns som också sagts heller inga röster, detta gäller för samtliga karaktärer.

• Installationen för spelet krävde nästan 3 gig och tog 4 ever att bli klar. 3 gig är rätt mycket för någon som har 20 andra spel som kräver installation, demos och köpnerladdade spel som alla ska trängas på hårddisken.

• Sparfilen är cirka 350 mb stor och det tar alltså flera minuter bara att spara spelet när man är klar.

Det är ÄNDÅ ett coolt spel. Jag gillar djur och djurinfo och det finns fina infoflikar om varje djur man fotograferar, och riktiga bilder/filmklipp till. Utförandet är katastrofalt, det märks på alla sätt och vis att det är ett väldigt tidigt PS3-spel i grunden (som av någon anledning dröjde ända till 2008 att släppas i Japan) som förmodligen inte haft någon budget att tala om, men att fotografera djur är.. trollbindande. Jag fick nyss min första kamerauppgradering och har precis börjat använda fokus (trycka olika hårt på avtryckar-knappen, i princip). Jag vet inte om det enkla nöjet i att fotografera djur förstörs av den sjukligt kassa inramningen, den sadistiskt snäva friheten och den sedvanliga handhållningen på Japanskt mes-manér – men det är något som kommer visa sig framöver.

I natt kunde jag inte sova. Alls. Jag låg och vände och vred på mig mellan 01.00 – 06.00 och gav upp när det började ljusna. Jag är inne på min trettiofemte vakna timme och det finns såklart en del grejer att reta sig på. Tyvärr känner jag mig smått sinnesförvirrad och måste ju mest se ut som en dement Arne Anka för den oinvigde. Två grejer i synnerhet ska få sina fiskar sprängda åt helvete och vi börjar med Japangamestock. Det är en sida som kränger tv-spel till hyfsade priser men som med frakt och tull förvandlas till orealistiska ockerpriser. Deras extrema frakt och tullverkets vidriga skitfingrar lägger vi åt sidan för stunden och ägnar oss istället åt ett specifikt objekt som jag inhandlade för surt förvärvade korvören (fådda skattepengar som blev över från bolaget-rundan). En PC Engine. Jag antar att konsolerna bara testas som allra hastigast, går dom igång får dom klartecken och krängs iväg till första bästa nisse med stålar. Det är något jag skulle kunna acceptera till den grad att de naturligtvis inte kan gå in och gräva i varje enskild konsol efter ”mindre viktiga” defekter, men jag kan inte acceptera att man underlåter en grundlig undersökning på utsidan. Där man sätter in spelen finns det så klart en öppning, och precis i öppningen kunde man skåda vad som nästan såg ut att vara en härlig mix av sirap och rost. Jag skruvade av skalet för att ta mig en närmare titt, och insåg till min skräckblandade förtjusning att det var långt mer intrikat än vad jag först anat. Gegget låg på hela kontaktytorna och ner i de fästena som spelet ska sitta fast i under spelande. Nedan följer en bild på Japangamestocks måttstock för en ”video game console in great condition”.

Hur ska jag lägga orden, vi provar oss fram.. Mig veterligen behöver alla anställda, oavsett var de jobbar, kunna föra en tankegång som åtminstone skulle kunna misstas för en fungerande tankeverksamhet. Att kräva någon form av IQ eller för den delen motorik nog att röra merparten av sina fingrar känns väl lite hårddraget med tanke på att människor i största allmänhet är ganska oimponerande – men jag kan inte i mina vildaste fantasier tänka mig att det krävs någon kunskap alls utöver basala överlevnadsinstinkter att upptäcka det här gegget på en konsol man skeppar iväg till intet ont anande kunder på andra sidan världen. Men visst, jag är inte den som är den. Har de sänkt sina anställningskrav till helt sonika alla som har en någorlunda fungerande puls så är väl det bara bra för just deras verksamhet (och till viss del kanske Sverigedemokraterna). Jag svalde min stolthet och plockade fram de gamla trogna topsen tillsammans med t-röd och lite tålamod. Tio minuter senare såg det ut så här.

Som ni tydligt kan se är smutsen borta från den stora lättåtkomliga ytan, men vad den här ganska komprimerade bilden kanske inte riktigt visar på är att ”uttaget” är fullt av gegg också, som jag inte kommer åt att ta bort. Jag får hem ett spel i dagarna och då återstår endast en provspelning..

Min andra grej att klaga på känns lite väl desperat att hugga efter, lite som att jag bara vill klaga för att jag är trött – så jag tror jag lämnar det orört för tillfället. Kanske får jag ytterligare anledning att återkomma till ämnet vid en senare tidpunkt.

Min legendariska otur fortsätter att gäcka mig. Det är väl egentligen inte något jag längre är förvånad över, men det tär ju på mitt hopp om att nån gång kunna sålla mig till den normala befolkningen som har en hälsosam blandning mellan tur och otur. På sistone är det i princip två nya grejer som kommit hem. Det är en Fairchild Channel F och ett arkad-PCB på det fantastiska shmuppet ESP.Ra.De. Om vi skulle ta och börja med Fairchild.

Här är ”paketet” jag fick, och ja ni läste rätt, fick. Men det slutar naturligtvis inte lyckligt där utan min glädje skall förintas. När jag inspekterade konsolen närmare visade det sig att bildsladden var ett hemmabygge av sällan skådad art. Den tidigare ägaren hade känt behovet av att helt sonika klippa av antennsladdens uttag och ersätta den med ett annat uttag (som följer samma standard överallt, så det var ju mäkta onödigt). Detta hade personen i fråga löst genom att först skala av lite plast på båda sladdarna, tvinnat signal-, sköld- och jordtrådarna huller om buller, lindat in allt i metallfolie och sen tejpat med vanlig tejp något varv. Med andra ord en total dödsfälla både för konsol, tv och eventuella hemmafixare. Och bilden var skakig, suddig och flimrande på test-tv’n hemma hos en bekant. Således blev mitt första ingrepp som totalitär doktor att göra om detta snedsteg. Jag inhandlade svart eltejp (då jag inte har någon lödkolv fick allt lösas med tejp, men inte med vanlig tejp snälla nån) och satte ihop signaltrådarna. En rejäl omgång eltejp och sedan drog jag jord- och sköldtrådarna över detta och tejpade rikligt med eltejp en andra gång, och en bit upp på varje sladdända. Bilden blev stabil och klar.

Vi kör igång spelen och har roligt i någon minut, innan jag inser vad som fortfarande är problemet som gör att konsolen står undanstoppad i en kasse. Player 2-kontrollen registrerar inte ”upp”. Jag skruvade isär joysticken och letade efter lossnade sladdar eller smutsiga kontaktytor, men inget sådant fanns att upptäcka. Eftersom kontrollernas sladdar sitter fast i konsolen var jag alltså också tvungen att undersöka den ändan, och det var lättare sagt än gjort. Efter vad som måste ha varit en miljards miljarder skruvar i olika storlekar, kön och övertygelser kom jag så in till kontrollernas ingång. Alla sladdar satt där de skulle även där. Jag gav upp.

Här har vi nästa projekt. Den svarta lådan till vänster i bild är en supergun. Det är en maskin som gör att man kan spela arkad-PCB’s (printed circuit boards, till höger i bild) på vanliga tv-apparater. Spakarna uppe på är RGB-reglage där man kan kontrollera styrkan i respektive färg. Knapparna är ”myntinkast”. Jag köpte den custom made av en kille i England för 1500 kronor. Den är konstruerad att i första hand hantera spel från Cave och liknande, det vill säga shoot ‘em ups med två eller max tre knappar. Kontrollportarna är till Neo Geo, så jag fick dessutom köpa till en 180 kronors konverterare som möjliggjorde spel med Dual Shock. Nyligen fick jag alltså hem ESP.Ra.De, Espgaludas föregångare och det finns inte portat till någon hemkonsol, så det var PCB eller inget som gällde. 1050 kronor kostade kalaset med försäkrad frakt.

Nu visade det sig emellertid ligga till så, att Cave-spel allt som oftast kör i 58hz. I alla fall alla deras spel från en specifik tidsperiod. Detta skulle enligt rykten skapa problem på vissa tv-apparater, men att det hörde till ovanligheterna. Båda mina tv-apparater har det där problemet. Jag kan med andra ord inte spela spelet alls förrän jag köpt en ny tv. Och det har jag inga planer på att göra de närmsta 5 åren eller så.

Idag blev jag bajsnödig. Så jag gick på toa.

Outfiten till toalettbesöket blev randiga kalsonger som sitter för tight runt pungen (och låren) och en Arne Anka-tshirt!

Köpte ett begagnat spel på GAME förra veckan och det går inte att spela. Jag har hört att det inte är första gången. GAME slipar inte uppenbart trasiga skivor som ser ut som bajs, alltså är GAME också uppenbart trasigt och bajs.

Igår spelade jag SSX On Tour och kom till en jävligt marig utmaning, när jag skulle till att landa sista tricket för att äääääntligen klara det, så hänger sig spelet.

Idag spelade jag det utvecklingsstört tråkiga echochrome, skulle klara banorna E1 till E8 på raken för att sätta en ”Course” som det heter. När jag närmar mig sista punkten på E8 så säger rösten ”Times up!” och så startar det om sig. Jag provar igen, jag kommer till E7 och sen hänger sig spelet.

Jag gick bananas på min mobil (som låg närmast till hands, ja näst efter handkontrollen då, men en sån har jag redan slagit sönder och dom är så jävla dyra), som numer inte fungerar. Så om någon som läser detta vet med sig att denne fanns bland mina mobilkontakter så är det bara att skicka över telefonnumret, för jag hade allt i mobilen och den är verkligen minst sagt omöjlig att någonsin komma åt igen.