Jag har under en ganska lång tid nu haft problem med ständigt återkommande aggressionsutbrott. Det kan röra sig om små obetydliga saker, som retar mig till vansinne och på bara en sekund, efter bara en tanke, en känsla, ett missförstånd, så kan jag vända helt från mitt resonliga jag till en skitförbannad galning som inte ger sig förrän det är för sent. Ofta krävs det något, som att någon blir ledsen eller något går sönder, för att sansa mig och för att ”jag” ska kunna bryta igenom ilskan och inse vad jag gjort/gör. Jag tror knappast att mina utbrott skulle ha någon medicinsk förklaring, eller att jag på något vis skulle vara defekt i huvudet, men jag tycker inte om att leva i ovisshet. Vad driver mig till det här, kommer jag sköta mig idag? Kommer jag vilja döda hela världen om en sekund?
Fyllor är värst, jag är som mest oförutsägbar och labil där, minsta lilla missuppfattade antydan eller gest kan få mig att säga de mest vidriga saker. Jag tror att jag har oändligt med hat uppbyggt och förtryckt inom mig, som sakta men säkert sipprar ut med tilltagande frekvens. Över saker, över mig själv, över de i min närhet.
Jag vet inte om jag kan grubbla mig fram till en slutsats på egen hand, det är kanske dags att plocka upp en bok i ämnet aggression, för det ordet betyder mer för mig nu än bara bandet vi hade i högstadiet.
Det var det här med misslyckandet förra året. Jag retade mig på att jag inte nådde upp till mitt mål för mitt personliga spelår 2008, nämligen att nå 40 avklarade spel (nedsänkt från optimistiska 50). Det ska väl egentligen inte vara så himla svårt att klara 50 spel på ett år, det blir ju knappt ett avklarat spel i veckan. Jag satte mig ner med lite heroin över morgonteet och arbetade fram lite utav en slug plan för hur jag skulle maximera min score. Det hela är förvånansvärt enkelt; man måste spela spel som är enkla/korta. Och för att inte helt tråka ut mig själv så kör jag alltså igång ett lite mer krävande spel, och så spelar jag ett enkelt litet spel vid sidan av (man måste bryta av seriositeten med lite småspel). Det känns ändå som vardagsfusk, att höja siffran genom att spela spel jag egentligen inte bryr mig så mycket om – i alla fall känns det så pass mycket som fusk att jag drog mig inför att skriva om det här på FYFAN.
Nu kanske det kan se ut som att jag är någon form av prisjägare, att jag hetsar mig fram för poängens skull, att jag är beroende av någon form av achievement-substitut. Så är naturligtvis inte fallet, min motivation var och är snarare att allt för många av mina spel låg ospelade och ännu fler låg här som aldrig riktigt blivit ordentligt genomspelade. Jag kan också känna mig lite ”oerfaren” som inte kan diskutera vissa spels slut och inte har upplevt allt som många andra har. Det är lätt hänt att man blir lite bekväm av sig när det ändå ligger hundratals andra spel att spela ifall något skitspel blir för svårt.
Så, hur har det gått? Första kvartalet går mot sitt slut och inte mindre än 24 spel har bockats av. Om jag håller samma fart året ut kommer jag med lite tur att nå till och med 100 klarade spel – vilket i skrivandes stund får bli mitt officiella mål.
Vardagsfusket är något vi alla har gemensamt misstänker jag, det finns en del människor som faktiskt bevisat detta för mig – och det har dom gjort i simhallen. Som några av er vet simmar jag (och Linnea) tre gånger i veckan, hur det började är ingen berättelse för FYFAN. Det handlar kort och gott om en dålig rygg som behöver skärpa sig och en nattsömn som förut kändes alltför omotiverad, nog sagt.
Riktigt många av de hurtiga sportare som valt att simträna har en egenhet för sig som retar gallfeber på mig, nämligen att de genar när de närmar sig slutet av bassängen. Låt mig förklara lite närmare.
Linjen här under får representera bassängens längd.
|——————–|
Då är det så att om en av dessa vardagsfuskare simmar, så börjar den i vanlig ordning här:
|x——————-|
…men när de kommer hit:
|—————x—-|
…så bra vänder dom! Och sen när dom kommer tillbaka hit:
|—-x—————|
…så vänder dom igen! Ni hajar va? De sparar in möjligen 4 meter per sträcka och kommer således ifatt 8 meter varje vända. De flesta fuskare simmar naturligtvis skitlångsamt, så man måste ständigt simma om de små liven – men i och med att de hela tiden sparar in nästan en femtedel av sträckan så hamnar man likförbannat efter dom ganska snart igen.
Ett vanligt scenario är att jag simmar om någon ganska nära slutet av bassängen, och när jag vänder mig om har denna vänt nånstans i mitten och är redan halvvägs bort. Så när jag väl kommit ifatt och simmat om personen igen (för det hinner man, de jävla slowpokesarna verkar ju inte ha begripit hur man tar i) och vänder sig om så har dom genat IGEN åt andra hållet.
Många bilar i trafiken skiter i att blinka, det är ju också en form av vardagsfusk. Jag tror jag ska skita i att se pensionärer på Hemköp och istället välta omkull dom som sovande kossor. Varför ta omvägen runt de dementa antikvariatobjekten när de ändå inte kommer förstå att de ens lämnat hemmet? Låt dom få en bit av den bistra verkligheten serverat där i den trånga fruktgången eller vid kassan när de ska leta mynt i pressvecken. Hm. Det här var ett sidospår.
Igår skulle undertecknad till alla arga lappars borg och näste; tvättstugan. Jag kvistar ut i det mediokra morgonvädret med lagom vemodighet och illvilja inför den enorma crapsandwich som utgör min dag. Noterar att allas vårat meningslösa öronhår till gubbe (ingen vaktmästare, utan mer någon slags socialt utstött okristlighet som inte vill acceptera att ålderns höst plockat hans sista rosenblad och att han borde ge upp sin vidriga snöslunga, som han härjar runt med större delen av dagarna, lägga sig ner och bara fucking dö) precis som vanligt ignorerat det dödsföraktande väglaget som hotar spräcka varenda pensionärshöft på flera mils avstånd, och väljer således att gå vid sidan av den annalkande stigen som mer ser ut som en hockey-is än en stig. Brant är såklart åbäket och tvivlet på min förmåga att reda ut situationen kommer krypande då jag enligt förväntan halkar till. Lite snö har väl ingen dött av, det går lätt att borsta av sig. Men i fallet behagade mitt vänstra knä att helt vridas ur led (en skada jag dragits med sedan den där basketmatchen i lågstadiet då jag faktiskt inte bara var med i det förmodligen vinnande laget – utan även bidrog till ledningen). Doktorerna sa något om att mina korsband är för långa och alltså blir mina knän ostabila. Något de tippade skulle växa bort allteftersom jag blev längre. Well, cirka 190 centimeter fullvuxen Starfighter har uppenbarligen inga som helst problem med att drabbas av knäproblem – så tji fick dom. Eller, mest jag.
Så där ligger man förstår ni, i snön, utan ytterkläder och anstränger sig till sitt yttersta för att inte tappa ur sig ett primalskrik som får Berit att sätta sitt blaskiga morgonkaffe i kattens vrångstrupe, och kan inget göra åt den snöpliga situationen. Mobiltelefonen ligger hemma, ingen förbipasserande finns att skåda och knät visar inga tecken på att nånsin låta mig gå eller ens stå igen. När snön börjat smälta under mig och trängt in i kläderna började smärtan så sakteligen avta, och efter lite svordomar och haltande är jag faktiskt inne i tvättstugan. När jag tillslut uträttat ärendet i tvättstugan och halkat tillbaka till vår lägenhet, i en hastighet som torde skrattas åt av valfri snigel med allehanda sjukdomar och psykiska störningar, fick jag påbörja operation Vänta Ut Det. Nu lider dag 2 mot sitt slut och jag ser hoppfullt på morgondagen. Om smärtan avtar ytterligare kanske jag kan få äran att gå hela vägen bort till Hemköp och lägga mina sista bidragspengar på surnad veganmjölk och ledsamt stirra ner i veggo-hyllorna som så ofta gapar tomma. Ser fram emot det redan!
Sparat under: Penis | Etiketter: 360, Dirty disc, felmeddelande, Microsoft, Xbox
Sagan om Xbox 360.
En sann berättelse i 1 del, skriven och framförd av Robin Starfighter Johansson.
Det var en helt vanlig tisdagseftermiddag på sommarlovet. Inget roligt fanns i sikte och det småregnade utomhus. Jag ville nånstans inom mig se mig som en kille som väljer Sony framför Nintendo, Sega och Microsoft. (Detta skulle komma att ändras kapitalt, men det är en annan historia.) Xbox 360 hade länge funnits till salu, och så även PS3 vilken jag faktiskt hade ett exemplar av – ståendes nedpackat i en hörna på mitt rum. Let’s face it, maskinen fick ingen bra start spelmässigt – och utan en HDTV var den nästintill meningslös. Tanken slog mig att jag ville prova vad alla pratade om, se hur det var att knappa runt i en 360-meny. Jag sneglade lite halvhjärtat på auktionssidor och såg minst sagt ner på prisnivån. Så helt plötsligt dyker en användare på cowabunga upp, med ett svensksålt premiumpaket till salu för under 2000 kronor. Billigast nånsin på den tiden, hands down – givet köp.
Jag fick höra redan från start att många maskiner dras med problemet Red Ring of Death (eller Red Lights of Death för att vara mer exakt). Det innebar alltså att på grund av ett tillverkningsfel (?) blir många konsoler helt enkelt överhettade och måste skickas in för reparation. Detta var ju såklart en av anledningarna till att jag ängsligt stått vid sidan av när andra människor blev lyckliga ägare av en 360, vem vill behöva skicka trasiga tv-spel över hela Europa fram och tillbaka liksom? Säljaren menade dock på att hans 360 inte visat några som helst tendenser till att lysa rött eller krångla på något annat vis heller för den delen. Konsolen kom fram, komplett, oskadd och hänförande robust. Jag var till en början fullkomligt paralyserad av rädsla för att råka trigga de röda lamporna (”på den tiden” var det inte riktigt klarlagt vad problemet innebar eller av vilka anledningar det dök upp) men jag kan glatt säga att än idag har de röda lamporna lyst med sin frånvaro. *ta i trä*
Ett av de första spelen jag hade bestämt mig för att skaffa var Dead Rising. När jag väl fick hem det så slängde jag ivrigt igång det med alla mina drömmars förväntan och hjärtas glädje för att efter någon timmes spelande få ett felmeddelande följt av en automatisk avslutning av spelet. Vad. I. Helvete. ?!?!. Vad hade det pungkrympande meddelandet sagt? Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tio försök och lika många felmeddelanden senare stod det klart för mig. Spelet gick inte att läsa. Jag vände på skivan och inspekterade undersidan, som till min förvåning var blank som en jävla spegel. Jag hade förväntat mig att se någon liten repa som hade kunnat störa avläsningen/linsen men istället var ilska ögon och två uppspärrade näsborrar det enda som mötte min blick. Jag ställde i vredesmod spelet i spelhyllan igen, för att gå vidare med andra spel jag hade till 360 istället. Efter någon dag fick jag felmeddelandet igen, i ett annat spel. Jag kollade snabbt skivan, inte en endaste repa – som väntat. Jag lånade ut spelen till en bekant, som spelade igenom bägge två, utan problem. Då fanns det längre ingen anledning att tveka, det var ju min konsol som var störd. Jag kastade mig på telefonen och ringde upp vad som skulle komma att bli min lagom handikappade handledare genom svett och uppgivenhet – Xbox-supporten.
Jag fick språka med en relativt tillmötesgående kille som direkt pekade ut lasern som ett problem (ja, efter att jag fått kontrollera att alla sladdar var inkopplade korrekt, att jag hade ett originalspel och att jag kunde knyta mina skor, stå upp utan att ramla och allt annat som vi tröga massor kan faila att checka av). Kort sagt, maskinen fick åka på semester till Tyskland. Efter någon vecka eller sådär kom den hem igen, hårdtestad och med ny laser. Den klarade alla test som de hade att köra och som kompensation för deras klåparbygge fick jag en månads guld på Live, vilket jag gav blanka fan i. Senare den dagen startade jag Dead Rising igen och fick samma felmeddelande nästan direkt. Wo. Fucking. Ho.
Den här gången var jag fast bestämd att ta reda på vad som orsakar problemet och åtgärda det själv, förutsatt att jag inte behövde öppna maskinen och på så vis bryta garantin. Vad jag hittade var inte direkt roligt.
Det visade sig förstår ni, att ganska många hade fått liknande problem som jag, och redan fanns det fullt av DIY-lösningar som cirkulerade friskt på internet. Allt ifrån pretto-råd som att skicka in maskinen och be om en ny, till ordblinda social-rejects från Texas som lagt upp How to-filmer på youtube via sin stenåldersmobil där man fick se olika fullkomligt vansinniga teorier om vad som orsakade det hela, och hur man åtgärdade det med papper, magnetbitar, knivar och gud vet vad som dom stoppade in i sina konsoler. Jag bestämde mig för att ringa upp supporten igen och konfrontera dom med detta problemet som såg ut att bli nästa ”RRoD”.
*ring ring..* *ring ring..*
Förinspelat röstmeddelande: Är det okej om samtalet spelas in för framtida kvalitetskontroller? Tryck 1. Om inte, tryck 2.
Jag: *trycker 1488 och slänger ut telefonen genom fönstret*
Support: Det låter lite som att det är spelet som är defekt.
Jag: Ja, fast det fungerar ju perfekt på andras konsoler, så det måste vara maskinen.
Support: Men maskinen blev testad och reparerad.
Jag: Uppenbarligen hjälpte inte reparationen.
Support: Prova att köpa andra versioner av de spel som felmeddelandet dyker upp på.
Jag: Tack så jättemycket, hälsa hem, kärlek och omtanke till alla i din närhet!
Motvilligt följde jag hans råd, jag menar vad annars skulle jag kunna göra? Döm om min förvåning och lättnad när det fungerade med andra utgåvor av samma spel! Jag spelade glatt vidare och allting slutade gott.
…i HELVETE heller!
Några månader senare började meddelandet dyka upp i andra spel, och efter ett par omstarter så började bilden att flimra med en väldig fart. Jag blev minst sagt uppgiven när jag startat om maskinen, dragit ur och satt i alla sladdar, provat att i blindo navigera in i bildinställningar på boxen och ändra där, provat det ena och provat det andra och ändå flimrade bilden bara. Jag ringde åter till supporten, vid det här laget kunde jag numret utantill.
Supporten (som den här gången lät som en Blondin-Bella-klon fast yngre): Har du alla sladdar inkopplade?
Jag: Ja.
Supporten: Är tv’n på rätt kanal?
Jag: Ja.
Supporten: Har du ett riktigt spel i?
Jag: Ja.
Supporten: Är konsolen påslagen?
Jag: Ja…….
Supporten: Är du säker på att alla sladdar sitter i?
Jag: Ja.
Supporten: Du får prova att köpa nya sladdar, mer kan jag inte hjälpa dig.
Jag: Okejhejdå.
Jag var uppretad över den totala brist på kunskap som mötte mig, hur otroligt meningslöst samtalet varit från början till slut, hur jävla………..jaha. TV’n hade hakat sig. När jag stängde av och satte på tv’n igen så var bilden stabil. Jag trodde fan jag skulle DÖ av skam. Det brände i kinderna. MEN, trots detta mentala nederlag så återstod ändå mitt problem – Dirty Disc-meddelandet som kom i tid och otid. Jag fick problemet senast när vi spelade Gears of War 2, men kan numer gå runt det problemet genom att installera in hela spelet på hårddisken, och sen spela det därifrån. Ändå känns det lite B att man inte ska kunna spela sina spel som det egentligen är tänkt, p.g.a. en tafflig hårdvara. Problemet vill Microsoft sen heller inte kännas vid eller erkänna, de tiger ihjäl oss som upplevt de här problemen och inga lösningar erbjuds. Supporten säger att de inget kan göra och att allt som går att göras redan är gjort, trots detta kvarstår alla problemen och någon ny maskin som ersättning är det då rakt inte tal om. Att bli sopad under mattan utan chans till upprättelse är definitivt en av de saker som kan få mig riktigt förbannad, och det är väl lite därför jag skrev den här bloggen. Avreagering och sanning. Nu vet ni att Microsofts skötebarn 360 inte bara lider av ständigt återkommande RRoD-problem, utan att i princip vad som helst kan hända, och trots att de i många lägen sitter på ovanligt kunnig personal så vägrar dom att möta vissa problem professionellt.
Sparat under: Penis | Etiketter: arbetslöshet, Ljungby, negerboll, spelår
Håll i könshåren nu alltså, för här kommer en blogg som heter duga. Jag har precis hur mycket som helst att skriva om, och ni ska få läsa det jag kommer ihåg att plita ner medan orken finns där. Ämnen som skall beröras i detta blogginlägg (ja, jag radar upp dom här, så riskerar jag inte att glömma nåt av det jag kommer ihåg att jag kommer ihåg som jag minns, jaman?) är:
* Arbetslösheten
* Framtidsplaner
* Spelåret 2008
* Spelåret 2009
* Ljungbyvistelsen
* Det förbannade helvetesordet negerboll
Jag har alltså gått färdigt min tid i åtgärden ”Jobbgaranti för ungdomar”. Tro det eller ej, så har jag alltså gått och fått ingen kvalitativ hjälp (inte för att jag behöver nån hjälp, men nåt ska dom ju göra för att förtjäna lönen som går till deras julskinka och gillestugor kan man tänka) på de här 15 månaderna eller vad det nu var som perioden sträckte sig över. Åtgärden hette i alla fall något företagsamt, något lovande. Och fina ord är ju alltid trevligt. Hur som helst, fick dispens från bullshittingen ett tag, och kan nu alltså fortsätta få två bidrag från försäkringskassan till medan jag samlar ihop material till min portfolio. Vad i helvete pratar jag om, tänker ni? Det är inte utan att en annan också har snuddat vid tanken. Det är i alla fall så här, och märk väl att jag nu går över från min arbetssituation till ämnet framtidsplaner ganska så sömlöst, att jag och Linnea har spanat in en utbildning nere i Malmö som heter Serieskolan. Heltid. Studiebidrag. Något att göra om dagarna. Lära sig teckna och rita mer och bättre. Låter som en dröm! Den drömmen ska naturligtvis min lilla rara handledare på arbetsförnedringen behandla på deras alldeles egna patenterade lilla vis, nämligen genom att både klappa om den, och samtidigt förvandla den till en liten hög med skit. Naturligtvis måste jag ju söka till den i Gävle också, trots att jag uttryckligen vill bo i SÖDRA Sverige. Jag ska väl inte tro att jag får bestämma det, rotlös och värdelös som jag är. Hur som helst, för att få komma in på den här utbildningen så måste man skicka in 5-10 A4 med teckningar, illustrationer och annat skoj där man flexar tvättmaskinen framför domaren och ler så stort man kan. Med lite tur slipper jag åka till Gävle och vara en fjant och kan åka till Malmö istället och vara hardcore, man kan inte annat än hålla tummarna.
Spelåret 2008 var en besvikelse. Nu pratar jag om min insats, inte om hur spelklimatet sett ut i allmänhet. Jag hade ett litet mål att nå 40-50 spel avklarade, som en motpol till alla mina år av slöande inom fronten. Blev nåt på 30, och jag ansträngde mig fan inte ens mot slutet. Detta året skall det dock bli ändring på detta, jag har i skrivande stund redan klarat av 11 spel i år, vilket för den matematiskt begåvade betyder att jag klarat i snitt 2,75 spel i veckan. Det är fan i sardinerna inte illa pinkat om jag får säga det själv, även om majoriteten av denna imponerande summa utgörs av enklare spel att genomföra så som relativt lätta shmups och fighters. Men ändå, eftertexterna rullar som mina bidragspengar på bolaget och titlar kryssas av som silikonimplantat i playboyhuset.
Inför jul och nyår 2008 mäktade jag med en Ljungbyvistelse som bredde sig från början av december fram till en bit in i januari. På denna tiden hade jag tänkt götta mig i julstämning, knäcka nötter, hjälpa till att städa lite, träffa gamla bekanta och hänga på VågaVa och vara elit. Julstämningen for åt fanders då den enda snön som fanns att tillgå var den på mina axlar när jag kliade mig i huvet. God jul då vafan. De gamla bekanta träffades ett par gånger, men väldigt sporadiskt, och jag tror inte mer än en enda riktig fest gick av stapeln, men den blev också fruktansvärt lyckad. Lyckades sätta i mig så ohyggligt mycket att jag inte nyktrade till förrän sent på följande kväll. På VågaVa är det ingen mening att hänga längre, då det inte alls är som förut, och Roger behagar ju inte vara ren en sekund den spillran. Han gav mig sin mobil när han träffade mig på busstationen, och bad om ursäkt för att han inte gett mig nån present på födelsedagen. Jodå, en 3-låst styggelse med trasiga knappar och fullt med knarkare i telefonboken som ringde stup i kvarten. Jul firades hos mormor och morfar, med en mormor som fingrar på gränsen till sammanbrott av klaustrofobi och gammal hederlig svenssonilska. Morfar chillar läget med sin folkskygghet och tilltagande demens, han lyckades klämma in att jag inte hade nån pondus i alla fall, så man ska ju inte helt räkna ut soldaten än. Han kan fortfarande!
Nyår skulle firas på samma ställe som jag tidigare samma månad söp mig stupfull men lögn i helvete heller, det blev ju feber på kvällningen där, trots att jag hade uppemot 6-7 öl innanför västen. Blev att fint stanna hemma som en vidrig gnu medan föräldrarnas främmande hade en son som behagade paxa Tias tv med tillhörande PS3a hela kvällen. Animal Planet och småfisa blev nyårsafton, vilket fenomenalt 2-årsfirande (Linnea och jag)!
Det sista jag skulle vilja tillägga är det här om negerboll. Det kommer upp på tal lite titt som tätt på ett forum jag hänger på, och jag blir precis lika uppretad varenda gång. Ibland vill man bara krevera och be dom dra åt helvete, men sen kommer man ihåg att det bara är ett ord. Varför ska man alienera sig mot dom som i princip utgör det enda umgänge man har glädjen att avnjuta? Jag kommer tycka att det är ett skitlöjligt ord tills den dagen jag dör, och jag kommer definitivt tycka att alla som använder det också är skitlöjliga tills jag ruttnar bort i hundbajs och surt regn.
Sparat under: Penis | Etiketter: Huvudet ömmar - mardrömmar.. godmorgon
Jag finner det svårt att skriva ett samlat blogginlägg.
Det är mycket som händer trots ingenting egentligen gör det. Jag är alltså fortfarande kvar i Ljungby, Linnea har kommit ner också. Åtgärden jag var en del av är avslutad så nu väntar i princip bara soc. Reflektioner följer vid ett senare tillfälle, angående min Ljungbyvistelse, min jul, mitt spelande och mitt mål med året angående antal avklarade spel. Det mesta känns dock lite fjärran, inget jag tänker gå in djupare på alls tror jag. Tiden får utvisa vad som plitas ner och vad som lämnas därhän.
Det här är Starfighter, and I’ve been great.
Jag är trött på två saker. Att ständigt behöva försvara sina åsikter och på True Crime. Stora saker! 
True Crime är superlätt. Man kan trycka på skjutknappen och bara sucka sig igenom hela spelet, fram till slutbossen. Där blir det plötsligt snudd på omöjligt, med en überboss som formligen krossade mig. 50 gånger på raken. Helt galet vad obalanserat, men jag förväntade väl mig aldrig något stordåd från ett så pass undermåligt spel i övrigt. Synd på att jag föll platt på mållinjen ytterligare en gång däremot. Räknar ju klarade spel i år, och ville nå 50. Har fastnat på strax över 35 och börjar få otur i mina spelval. Det är spel som är förvånansvärt enkla, men sen förvånansvärt svåra i slutstriderna, som driver mig till vansinne och gäckar min vardag utan pardon. Fyfan alltså… Inte ens när man sätter målen lågt når man upp till dom.
Åsikterna då. Jag har jämt fått försvara min ståndpunkt inför djur och inför samhället i stort. Det är jag som är avvikande, som vill alla väl och eftersträvar total frihet. Jag, som vill ha en bättre värld och väljer att inte äta kött, som väljer att (hur passivt det än må verka vissa dagar) säga ifrån när det här fascistiska patriarkatsamhället bajsar på människor, jag ska förklara hur jag tänker. Det är aldrig fråga om att rannsaka sig själv, trots att jag inte haft någon offensiv attityd på länge utan mer ägnar mig åt livsstilspolitik så är det jag som måste omvärdera och tänka två gånger. Jag har redan gjort det, har du? Jag är inte ute efter att tycka illa om någon, eller se ner på människor som inte tycker som jag, jag tycker däremot att deras handlingar och effekten av de samma som är bedrövliga. Vad är obekvämt år 2008? Inte mycket, skulle jag vilja tippa på. Det är program på TV om människor som knullar hästar, gifter sig med dockor och plastikopererar bort sin hjärna, men när jag uttrycker missnöje med hur vi behandlar människor och djur så är jag konstig, avvikande, ett problem.
Det var aldrig majoritet.
Alla måste vara med och rösta om en sån här förändring ska bli aktuell.
Det sa rektorn.
Skolan har aldrig varit en demokrati. Att det kommer på nyheterna bara för att det hände en kille tåls att tänka på.
Det sa Linnea.
Och båda hade rätt, men ingen tar uppenbarligen inte mitt totala hat mot händelsen på allvar. Det här är ett mått *håller upp* och det är *rågar det*.
Jag ska tala klarspråk, jag talar om Lucia-omröstningen i Södra skolan i Motala, där Freddy Karlberg fick nästan 50% av rösterna inför årets Luciatillställning. Skolan ogiltigförklarade omröstningen och utsåg en tjej istället. Visst, det är inte hela världen – Lucia var en tjej och ska förbli en tjej. Eller? Varför skulle inte en kille kunna representera en tjej, det är ju ändå bara svagt skådespeleri och lite jobbig sång det rör sig om, han behöver ju knappast ha livmoder för att kunna stå längst fram i ett KKK-tåg. Jag är väl medveten om att som Linnea säger så blir det mer rabalder när något orättvist händer en kille än en tjej, och det är naturligtvis förjävligt, men det här är inte egentligen en fråga om könsroller och traditioner, det är en fråga om att skolan sätter sig på eleverna och lär dom tidigt att de inte ska tro att dom är nåt. Kuva er inför makt!
Rektorn sa också att det kommer människor med förväntningar på Luciafirandet och att de kan få en negativ reaktion och upplevelse av detta – och då måste man ju fråga sig.. Vilka är det som kommer? Gamla jävla människor eller? Så det är utomstående människors värderingar som ska sätta gränser för skolelever i ett skolfirande?
Demokrati går ut på att det som majoriteten vill – går igenom. Skolan är alltså inte alls demokratisk utan rättar sig efter förlegad tradition och förväntningar från gamla pensionärer som dricker välling och går och lägger sig vid halv sex på kvällarna.
Jaha, nähä. Vad har hänt sen sist? Vi har fått det där MSN-viruset (men det är borta nu), jag har insett att jag har en nätverkskabel för lite, Little Big Planets server har krånglat, jag gick upp klockan sex i morse för att simma, jag har tappat en pin och ett piercingsmycke, jag har varit på meningslös kurs där man lekte ”pepparkaksdatten” och pratade om signaler och annan jävla skit, jag har fixat PSP’t så jag kan leka pirat även där, jag har tvingats byta systemspråk i PS3an så jag slipper höra Adam Alsings berättarröst i LBP, jag är konstant hungrig sen jag inbillade mig att grönsaker är bra för mig och kanel i choklad är tidernas bästa uppfinning.
Vi klarade story-mode på Little Big Planet igår, och nyligen klarade jag Hello, stranger!, vilket är pappas namn på Resident Evil 4 som han började säga när han ändå alltid gissade på Silent Hill när vi skulle komma fram till vad spelet egentligen hette. Så det gör att jag är uppe i 36 klarade spel i år, det är inte helt omöjligt att jag hinner 40, även om 50 var målet.
Jag spelar en jävla massa Little Big Planet alltså, det var bra att jag fick det i för tidig julklapp av Linnea för får man många saker på en gång hinner man inte ta sig tid och spela igenom i lugn och ro. Ytterligare ett spel som frestar mig som fan, som borde fått vara med på min topp 10-lista förut är Order of Ecclesia, den tredje Castlevania-installationen på DS. Det sägs att det är svagaste delen i trilogin, men de andra var så asbra att jag inte kan hålla fingrarna borta.
Det här inlägget kändes väldigt dagboksaktigt, vilket jag förbannar mig själv för redan nu – FYFAN är inte en blogg om var jag köpte nya hälsokuren och vilken kändis som förmodligen blir den bästa småbarnspappan, det är inte heller en kvasiintellektuell analysblogg av spelvärlden (med allt ryggdunkande och rumpslickande som följer på köpet) som är gud så populärt. Mer exakt vad det är lämnar jag därhän för tillfället, det är något som får växa fram tror jag. Eller så tar det bara form, fan inte vet jag – pretto får andra bloggare vara………….
För att komma till rubriken nån jävla gång så åker vi till den kungliga hufvudstaden nästa fredag, och blir kvar där till söndag – då jag åker med päronen hem till Ljungby medan Linnea får stanna kvar här uppe till efter jul. Det ska bli spännande, både att handla skivor i Stockholm och att vara utan Linnea i en månad. Vi får se hur det går.
Det är lite jobbigt ibland att ha födelsedag i november, för om man har någon som ger en presenter man faktiskt VILL ha (istället för nyttoprylar och en massa annan jävla skit) så måste man i princip helt sluta köpa skivor/filmer/spel i tre månader, för att undvika att man råkar köpa något som redan är köpt åt en i present. Hej långa krångliga mening?
Vissa av spelen har redan kommit, andra är precis runt hörnet – alla har dom en sak gemensamt. Dom driver mig till vansinne. Jag vill ha/förhandsboka dom så mycket att det nästan gör lite ont. Kalla mig hagalen, kalla mig gnällig, kalla mig knasig. Här följer en topp 10 över spel som retsamt dansar framför mina suktande ögon..
På plats nummer 10 har vi..
Soul Calibur 4
Detta köpte jag faktiskt för några månader sedan för 400 kronor, men jag blev lurad och fick det aldrig.
9:
Resident Evil 5
8.
Resistance 2
7.
Skate 2
Jag hoppas innerligt att de fixat de smågrejer som höll tillbaka betyget ”Världens bästa skate-spel!” angående ettan.
6.
Silent Hill 5
Min absoluta favoritserie får ytterligare ett tillskott, om det är bra eller dåligt återstår att se.
5:
Motorstorm; Paficic Rift
Jag gillade inte Motorstorm, men det mesta jag ogillade är fixat i uppföljaren som ser mer än lovligt rolig ut med sitt multiplayerläge.
4:
Ketsui Death Label
DS har en otroligt kass shmup-uppställning så när det kommer en liten mini-version av Ketsui ackompanjerad av en superplay-DVD så är jag mer än tacksam.
3:
Mirror’s Edge
2:
Gears of War 2
1:
Little Big Planet
Jag kan knappt uttrycka i ord hur sugen jag är på att skaffa det här alltså.. Gah.
